Berättaren Uno Wentzel har satt Liljedal på kartan
FAMILJ
En berättarkväll om idyllen Liljedal i Grums kommun skulle säkert inte ske utan medverkan av Hasse Olsson. Visserligen Segmobo, men också med rötter i området. Hasse har annars numera boendet i Karlstad.
Men den kanske mest kunskapsberikade liljedalaren är en helt annan person, Uno Wentzel, 79.
Men den kanske mest kunskapsberikade liljedalaren är en helt annan person, Uno Wentzel, 79.
Publicerad: 2008-06-03 06:00 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:38
;)
Han kan allt om Liljedals glas. Här berättar Uno Wentzel om tillkomsten av en av de många framtagna buteljerna.
Foto: Agne Byström [Förstora]
Foto: Agne Byström [Förstora]
;)
Med inlevelse återger Uno Wentzel för ett sällskap hur Liljedal såg ut förr i tiden.
Foto: Agne Byström [Förstora]
Foto: Agne Byström [Förstora]
;)
Den här buteljformen finns på bolaget numera. Som Absolut Renat, berättar Uno Wentzel.
Foto: Agne Byström [Förstora]
Foto: Agne Byström [Förstora]
Han är uppväxt på orten och har aldrig lämnat den.
Men vem är han egentligen, denna starka personlighet, som själv inte förekommer speciellt ofta i offentliga sammanhang?
Han ger svaret själv.
– Jag vill inte skryta, men vi är framför allt tre personer som satt Liljedal på kartan. Det började med en tidig Magnus Jonson som i slutet av 1800-talet emigrerade till USA och Minnesota, och som vid 20 års ålder blev den förste svensk som ingick i senaten i USA.
– Den andre är Ingvar Karlsson, den kände gitarristen i Sven-Ingvars som bodde här på en kulle nära färjeläget. Tyvärr finns inget efter honom här. Huset är nämligen rivet.
– Men sedan ska det väl vara jag då, säger Uno Wentzel.
En guidning i Liljedal utan Uno Wentzel som härförare låter sig knappast göras. Han berättar allt med personlig inlevelse, och givetvis känner han till att här finns 175 årsboende personer. Han säger att han gått från hus till hus och räknat dem.
– Om ingen nyfödd tillkommit i natt stämmer det, tillägger han och fnissar lite.
Vi är ett busslass resenärer som gästar Liljedal den här grönskande och solvarma dan. Det är vindstilla. Med sitt gälla röstläge ger Uno Wentzel inledningsvis en översikt av Liljedal. Det sker när sällskapet bänkat sig med kaffe och dopp intill den uppriggade dansbanan vid Vänerinloppet.
Uno Wentzel börjar gärna en berättelse om bygden med att det var här bandyn först fick fotfäste.
– Debutmatchen skedde 1911 när Liljedal besegrade Göta med 13-1. Det du, säger han och suger för en stund på vad som utspelade sig.
Själv var Uno Wentzel lagmedlem under 1940-talet. Om det berättar också ett inramat foto från 1949 inne på museet.
Sedan glider utläggningen snabbt över till att handla om glasbruket med de tre hytterna. Glasbruket levde mellan 1781 och 1917. Uno Wentzel är själv glasmästarättling och har som ett läskpapper sugit upp allt om glasbrukets historia.
Under den påbörjade rundvandringen undrar han om någon möjligen känner till varför den största hyttan kallades Sibirien.
– Ingen kan, det visste jag förstås. Men det berodde på att den låg längst österut. Resten får ni försöka lista ut själva.
Han är noga med att poängtera att det framför allt var buteljglas som tillverkades. Bort emot 1 000 olika sorters glas (mycket gick på export) som stadigt förfärdigades av sådär 150 glasblåsare. Flest var de vid sekelskiftet 1900 med en arbetsstyrka på 300 man.
– Vi har förresten en del gamla glas ännu till salu, om ni vill handla. De kostar 20 spänn styck, säger han senare när besökarna vandrat in i museet.
Då har han redan nämnt att glasbrukets saga efterhand dog ut när nyproduktionen började blomma upp i Surte och Hammar.
Men hoppar vi temporärt tillbaka till själva rundvandringen har sällskapet dessförinnan upplysts om var det gamla sjukhuset, Folkets hus och skolan låg. Allt till synes välbevarat.
Men det var inte dessa platser som på något sätt konkurrerade med glasbruket om arbetskraften. Det gjorde i stället jordbruket.
– Varenda gård hade jordbruk på den tiden. Det fanns stora potatisland här överallt.
Det föranledde någon i sällskapet att ställa en fråga om det också odlades potatis på den största kullen på bygden.
– Nej, det var omöjligt. Du ser väl att det är en bergknalle...
Tystnad.
Inne på museet visar Uno Wentzel gärna upp flera glasrariteter.
– Vet ni vad det här är för en butelj? Jo, det är prototypen till bolagets Absolut Renat. Den fanns alltså redan på 1800-talet.
Liljedal växer alltid sommartid. Sommarboende och turister tar för det mesta avkroken från E18/E 45:an och bilar förbi Eds kyrka.
Snart nås bron som tillkom 1982 då också färjeläget stängdes.
Vi åsynen av vattnet och inloppet till Liljedal kan Uno Wentzel inte undgå att nämna att det är mycket fiskrikt här.
– Vi har Värmlands bästa gösvatten.
Ingen annat vet och törs säga emot.
Och kanske är det så för Uno Wentzel har koll på allt på orten. Det mesta sker med faktainlägg kryddade med sköna kommentarer.
Det är inte fel kalla honom Mr Liljedal.
Men vem är han egentligen, denna starka personlighet, som själv inte förekommer speciellt ofta i offentliga sammanhang?
Han ger svaret själv.
– Jag vill inte skryta, men vi är framför allt tre personer som satt Liljedal på kartan. Det började med en tidig Magnus Jonson som i slutet av 1800-talet emigrerade till USA och Minnesota, och som vid 20 års ålder blev den förste svensk som ingick i senaten i USA.
– Den andre är Ingvar Karlsson, den kände gitarristen i Sven-Ingvars som bodde här på en kulle nära färjeläget. Tyvärr finns inget efter honom här. Huset är nämligen rivet.
– Men sedan ska det väl vara jag då, säger Uno Wentzel.
En guidning i Liljedal utan Uno Wentzel som härförare låter sig knappast göras. Han berättar allt med personlig inlevelse, och givetvis känner han till att här finns 175 årsboende personer. Han säger att han gått från hus till hus och räknat dem.
– Om ingen nyfödd tillkommit i natt stämmer det, tillägger han och fnissar lite.
Vi är ett busslass resenärer som gästar Liljedal den här grönskande och solvarma dan. Det är vindstilla. Med sitt gälla röstläge ger Uno Wentzel inledningsvis en översikt av Liljedal. Det sker när sällskapet bänkat sig med kaffe och dopp intill den uppriggade dansbanan vid Vänerinloppet.
Uno Wentzel börjar gärna en berättelse om bygden med att det var här bandyn först fick fotfäste.
– Debutmatchen skedde 1911 när Liljedal besegrade Göta med 13-1. Det du, säger han och suger för en stund på vad som utspelade sig.
Själv var Uno Wentzel lagmedlem under 1940-talet. Om det berättar också ett inramat foto från 1949 inne på museet.
Sedan glider utläggningen snabbt över till att handla om glasbruket med de tre hytterna. Glasbruket levde mellan 1781 och 1917. Uno Wentzel är själv glasmästarättling och har som ett läskpapper sugit upp allt om glasbrukets historia.
Under den påbörjade rundvandringen undrar han om någon möjligen känner till varför den största hyttan kallades Sibirien.
– Ingen kan, det visste jag förstås. Men det berodde på att den låg längst österut. Resten får ni försöka lista ut själva.
Han är noga med att poängtera att det framför allt var buteljglas som tillverkades. Bort emot 1 000 olika sorters glas (mycket gick på export) som stadigt förfärdigades av sådär 150 glasblåsare. Flest var de vid sekelskiftet 1900 med en arbetsstyrka på 300 man.
– Vi har förresten en del gamla glas ännu till salu, om ni vill handla. De kostar 20 spänn styck, säger han senare när besökarna vandrat in i museet.
Då har han redan nämnt att glasbrukets saga efterhand dog ut när nyproduktionen började blomma upp i Surte och Hammar.
Men hoppar vi temporärt tillbaka till själva rundvandringen har sällskapet dessförinnan upplysts om var det gamla sjukhuset, Folkets hus och skolan låg. Allt till synes välbevarat.
Men det var inte dessa platser som på något sätt konkurrerade med glasbruket om arbetskraften. Det gjorde i stället jordbruket.
– Varenda gård hade jordbruk på den tiden. Det fanns stora potatisland här överallt.
Det föranledde någon i sällskapet att ställa en fråga om det också odlades potatis på den största kullen på bygden.
– Nej, det var omöjligt. Du ser väl att det är en bergknalle...
Tystnad.
Inne på museet visar Uno Wentzel gärna upp flera glasrariteter.
– Vet ni vad det här är för en butelj? Jo, det är prototypen till bolagets Absolut Renat. Den fanns alltså redan på 1800-talet.
Liljedal växer alltid sommartid. Sommarboende och turister tar för det mesta avkroken från E18/E 45:an och bilar förbi Eds kyrka.
Snart nås bron som tillkom 1982 då också färjeläget stängdes.
Vi åsynen av vattnet och inloppet till Liljedal kan Uno Wentzel inte undgå att nämna att det är mycket fiskrikt här.
– Vi har Värmlands bästa gösvatten.
Ingen annat vet och törs säga emot.
Och kanske är det så för Uno Wentzel har koll på allt på orten. Det mesta sker med faktainlägg kryddade med sköna kommentarer.
Det är inte fel kalla honom Mr Liljedal.
Nöjen & evenemang
Dals Långed: Stenebyskolan
Arvika: Såguddens Friluftsmuseum
Karlstad: Kulturkoftorna och Värmlands Museum
Sunne: Kolsnäs
