Karlstadsfamilj på uppdrag i Nepal
Förberedelserna pågår för fullt hemma hos familjen Ardeby i Alster. Snart bär det av till Nepal – ett av jordens vackraste, men också fattigaste länder. Behoven där är enorma och både Pernilla och Otto Ardeby ska göra en insats inom vården.
Publicerad: 2008-01-23 06:15 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:12
;)
Snart bär det av till Nepal för familjen Ardeby -- Otto och Pernilla samt barnen Moa, Ida och John.
Foto: Anders Hanson [Förstora]
Foto: Anders Hanson [Förstora]
;)
Mer tid tillsammans hoppas familjen Ardeby få i Nepal. Här är alla,,--,,Otto, Moa, Ida, John och Pernilla,,--,,samlade hemma i kökssoffan.
Foto: Anders Hanson [Förstora]
Foto: Anders Hanson [Förstora]
Paret Ardeby har båda varit i Nepal tidigare och vet en hel del om vad det är de ger sig in på.
– Under några månader reste vi runt med ett litet sjukvårdsteam ute i byarna. Man såg verkligen behoven bland människorna.
– Det har tagit elva år. Men nu är vi äntligen på väg dit igen. Denna gången räknar vi med att stanna tre-fyra år så att vi verkligen hinner göra lite nytta, säger Pernilla Ardeby som annars jobbar som barnsjuksköterska på Centralsjukhuset i Karlstad.
Till en början kommer dock pappa Otto att behövas på hemmafronten.
För familjens tre barn ska också med på äventyret i Himalaya. Det är Ida, 8 år, Moa, 6 år och John, 9 månader. Just nu går alla i familjen igenom en lite jobbig fas med att tvingas säga hej då till vänner och kompisar.
– Bara det att vi som familj faktiskt kommer att få mycket mer tid tillsammans ser jag som en stor förmån. Nu hoppar vi ju av ekorrhjulet med den filofaxfokuserade tillvaro vi har här i Sverige. Det byts mot en mer relationsrelaterad verklighet utan mobiltelefoner och stress där man hinner stanna upp i mötet med sina medmänniskor.
– Men att visa sin kristna tro genom att göra gott i praktiskt handling känns väldigt naturligt för oss båda, förklarar Pernilla.
Hennes uppgift är att vidareutbilda sjukvårdspersonal i Tansen i barnsjukvård. Det är en grannlaga uppgift, inte minst på grund av kulturellt betingade skillnader i hur man ser på barn över huvud taget.
I Nepal har man inte samma respekt för barn som i Sverige och är inte så frikostiga med smärtlindring.
Pernilla ger ett exempel på den bristande samsynen:
– Brännskador är mycket vanliga där borta, eftersom det är gott om öppna eldar som barnen lätt trillar in i. Jag har varit med om att lägga om sår på barn med allvarliga brännskador helt utan smärtlindring, där personalen hotat med att slå det gallskrikande barnet för att få tyst på det. Och då talar jag om så svåra skador att vi i Sverige skulle ha sövt barnet i motsvarande situation!
Så småningom räknar familjen ändå med att återvända hem till Alster utanför Karlstad. Därför är det vackra, gula trähuset med Vänerutsikten inte till salu, utan bara uthyrt.
– Men det är kanske det som blir det svåraste med alltihop – att komma hem!
– Under några månader reste vi runt med ett litet sjukvårdsteam ute i byarna. Man såg verkligen behoven bland människorna.
– Det har tagit elva år. Men nu är vi äntligen på väg dit igen. Denna gången räknar vi med att stanna tre-fyra år så att vi verkligen hinner göra lite nytta, säger Pernilla Ardeby som annars jobbar som barnsjuksköterska på Centralsjukhuset i Karlstad.
Otto Ardeby är
medicinteknisk ingenjöroch ska också arbeta på sjukhuset i Tansen, som är målet för Nepalresan. Båda är utskickade av Evangeliska frikyrkan men det är Pernilla, som med volontärbidrag från Sida, har tydligast formulerade arbetsuppgifter.
Till en början kommer dock pappa Otto att behövas på hemmafronten.
För familjens tre barn ska också med på äventyret i Himalaya. Det är Ida, 8 år, Moa, 6 år och John, 9 månader. Just nu går alla i familjen igenom en lite jobbig fas med att tvingas säga hej då till vänner och kompisar.
Men mamma Pernilla
är övertygad om att det positiva med hela projektet ändå är det som på sikt kommer att väga tyngst när barnen en gång blickar tillbaka på tiden i Nepal. Att under en period ha fått byta perspektiv på tillvaron är alltid en värdefull erfarenhet att ha med sig i livet.– Bara det att vi som familj faktiskt kommer att få mycket mer tid tillsammans ser jag som en stor förmån. Nu hoppar vi ju av ekorrhjulet med den filofaxfokuserade tillvaro vi har här i Sverige. Det byts mot en mer relationsrelaterad verklighet utan mobiltelefoner och stress där man hinner stanna upp i mötet med sina medmänniskor.
Tro nu inte
att paret Ardeby har en orealistisk eller romantiserad av bild av det betagande vackra bergsland, ”jordens tak”, dit man snart är på väg. Nej, båda har som sagt redan sett fattigdomen, sjukdomarna och de stora mänskliga behoven på nära håll.– Men att visa sin kristna tro genom att göra gott i praktiskt handling känns väldigt naturligt för oss båda, förklarar Pernilla.
Hennes uppgift är att vidareutbilda sjukvårdspersonal i Tansen i barnsjukvård. Det är en grannlaga uppgift, inte minst på grund av kulturellt betingade skillnader i hur man ser på barn över huvud taget.
Som erfaren
svensk barnsjuksköterska har hon stor kunskap om hur man bedömer små barns smärttillstånd och ger adekvat smärtlindring.I Nepal har man inte samma respekt för barn som i Sverige och är inte så frikostiga med smärtlindring.
Pernilla ger ett exempel på den bristande samsynen:
– Brännskador är mycket vanliga där borta, eftersom det är gott om öppna eldar som barnen lätt trillar in i. Jag har varit med om att lägga om sår på barn med allvarliga brännskador helt utan smärtlindring, där personalen hotat med att slå det gallskrikande barnet för att få tyst på det. Och då talar jag om så svåra skador att vi i Sverige skulle ha sövt barnet i motsvarande situation!
– Så nu gäller det
för mig att bit för bit påverka sjukvårdspersonalen i rätt riktning vad gäller sådant här. Det är just därför jag vill stanna längre än de två år som vi formellt binder oss för. Jag vet att det kommer att ta tid att vinna deras förtroende. Och så är det förstås massor med saker som jag själv behöver lära mig om hur vården fungerar hos dem. Ömsesidig respekt är ett måste.Så småningom räknar familjen ändå med att återvända hem till Alster utanför Karlstad. Därför är det vackra, gula trähuset med Vänerutsikten inte till salu, utan bara uthyrt.
– Men det är kanske det som blir det svåraste med alltihop – att komma hem!
Fakta
Nepal
Asiatisk stat i Himalaya.
Befolkning: 26 miljoner invånare.
Huvudstad: Kathmandu (800 000).
Statsskick: Efter långvarigt kungligt envälde och ett tio år långt inbördeskrig mellan regeringstrupper och maoistgerilla, fick landet 2006 ett demokratiskt styre där även maoisterna ingår.
Religion: Hinduismen dominerar.
Språk: Nepali.
Främsta inkomstkälla: Turismen.
Läskunnighet: Knappt hälften av kvinnorna, lite högre bland män.
Ett av jordens fattigaste länder. 43 % av befolkningen lever under fattigdomsstrecket – alltså mindre än en US dollar om dagen.
Barnadödlighet före fem års ålder per 1000 levande födda: 74 (Sverige: 4)
Källa: NE
Familjen Ardebys arbete på sjukhuset i Tansen kan du följa genom deras webbdagbok på nätet:
www.geocities.com/poardeby
Befolkning: 26 miljoner invånare.
Huvudstad: Kathmandu (800 000).
Statsskick: Efter långvarigt kungligt envälde och ett tio år långt inbördeskrig mellan regeringstrupper och maoistgerilla, fick landet 2006 ett demokratiskt styre där även maoisterna ingår.
Religion: Hinduismen dominerar.
Språk: Nepali.
Främsta inkomstkälla: Turismen.
Läskunnighet: Knappt hälften av kvinnorna, lite högre bland män.
Ett av jordens fattigaste länder. 43 % av befolkningen lever under fattigdomsstrecket – alltså mindre än en US dollar om dagen.
Barnadödlighet före fem års ålder per 1000 levande födda: 74 (Sverige: 4)
Källa: NE
Familjen Ardebys arbete på sjukhuset i Tansen kan du följa genom deras webbdagbok på nätet:
www.geocities.com/poardeby
Nöjen & evenemang
Arvika: Såguddens Friluftsmuseum
Karlstad: Kulturkoftorna och Värmlands Museum
Sunne: Kolsnäs
Torsby: Graneviks Folketspark
Karlstad: Best Western Hotel Gustaf Fröding
Karlstad: Karlstads Brukshundklubb
