Guldtjejen Åsa har hunnit med två karriärer
FAMILJ
Åsa Odéus, 40.
En av de många forna guldtjejerna i Arvika Basket har nått en ny milstolpe här i livet.
– Ja, kan du tänka dig, man blir bara äldre och äldre, säger Åsa och skrattar.
En av de många forna guldtjejerna i Arvika Basket har nått en ny milstolpe här i livet.
– Ja, kan du tänka dig, man blir bara äldre och äldre, säger Åsa och skrattar.
Publicerad: 2008-01-19 15:40 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:12
;)
Åsa Odéus under ett träningspass inför Europacupspelet i Barcelona 1991.
Foto: NWT Arkiv [Förstora]
Foto: NWT Arkiv [Förstora]
;)
Åsa visar en affisch som påminner om Arvikas Europacupspel i Spanien.
Foto: Agne Byström [Förstora]
Foto: Agne Byström [Förstora]
;)
Åsa Odéus i sin nuvarande arbetsmiljö inne på Centralsjukhuset i Karlstad.
Foto: Agne Byström [Förstora]
Foto: Agne Byström [Förstora]
Åsa är i dag ett mycket bra exempel på att all den ”övertid” som även våra toppidrottsutövare har till förfogande, sedan timmarna för träning och matcher avklarats, kan omsättas genom antingen kompletterande skolgång eller vidareutbildning.
Åsa valde tidigt sida. Hon skulle utbilda sig samtidigt som hon spelade basket på hög nivå. I dag är hon barnläkare med specialistkompetens på Centralsjukhuset i Karlstad.
Men backar vid tiden sådär 15–20 år var Åsa en av förgrundsfigurerna i Arvika Basket. En av de sju landslagsspelarna som fanns i laget.
Läget inom svensk dambasket var just då att Solna, Södertälje och Visby som dominerat svensk dambasket var på retur. Uppstickaren hette Arvika Basket. Nu var det dags för landsorten att stiga upp på piedestalen i SM-sammanhang. Mellan 1989 och 1994, eller sex år i följd, kom Arvika Basket att abonnera på SM-guldet.
Vilket kom att kulminera med Europacupslutspelet i Barcelona 1991, som än i dag anses vara svensk baskets största lagbragd, trots att Arvika förlorade finalmatchen mot italienska Cerena.
Alla framgångar var givetvis i först hand spelarnas förtjänst, men man skulle ändå aldrig nått ända fram utan en stark ledarstab med Bengt Kling, som föreningens drivande kraft, och den starkt påpushande tränaren/coachen Eivind Möstl.
– Tiden går ju, men visst var det härliga tider. Många minnesbilder bär jag med mig hela livet, och finalspelet i Europacupen var en riktig höjdare. Tänka sig lilla Arvika mitt uppe i en Europacupfinal, visst var det fantastiskt, säger Åsa och ler.
Jag träffar förresten Åsa en förmiddag inne på hennes arbetsrum på sjukhuset. Hon är mycket upptagen så det fick ske på hennes lunchrast.
Åsa blev ”arvikan” en aprildag 1990. Därmed missade hon första SM-guldet. Men det var definitivt inte i Arvika det en gång började.
– Det var min mormor och en journalist, Lennart Cedrup, som kom att tipsa Arvika att det fanns en tjej som kunde vara något att satsa på. Det här inträffade någon gång 1989 när jag gick läkarutbildning i Ohio, men samtidigt också spelade basket. Plötsligt en dag blev jag uppringd av Eivind Möstl, och året efter var jag på plats i Arvika, berättar Åsa.
Fast ska vi ta allt från början förde hon under unga år ett ganska kringflackande familjeliv. Hon är född i Helsingborg. Anhalter på vägen blev sedan Kungälv, Luleå, Huskvarna, Jönköping och Uddevalla.
– När det började gå upp för mig att jag skulle satsa på basketen sökte jag till basketgymnasiet i Huskvarna. Men i stället hamnade jag i USA, i Ohio, på ett rotarystipendium. Där jag som 17-åring gick på high school under ett år. Meningen var att jag skulle återvända till Huskvarna, men jag fick i den här vevan ett gratiserbjudande om skolbasket i Boca Raton nära Fort Lauderdale i Florida. Det varade i två år, men sedan tränaren avskedats bestämde jag mig för Ohio igen och hamnade i Cincinatti där jag kom att läsa i tre år. Mellan 1985 och 1990 kom läkarstudierna in i bilden, tills Möstl hörde av sig från Sverige.
Tillbaka i Sverige kände sig Åsa tvingad att höja statusen på sin amerikanska utbildning, och under en del av basketåren i Arvika, eller mellan 1992 och 1998, utbildade hon sig vid enheten vid Sahlgrenska i Göteborg.
År 2000 var hon klar barnläkare vilketk ryddades med en ”examen” som specialistläkare 2005.
Vad gjorde du efter att ballongen pöst ur Arvika Basket i samband med att man begärde sig ner i seriesystemet 1994?
– Sätila som tidigare varit på frammarsch i svensk dambasket gick in med en ny offensiv satsning. Under min tid där, 1995-1997, vann vi 30 matcher i följd. Men tyvärr nådde vi inte elitserien vilket var ett mål.
Därefter kom Spanien in i bilden?
– Visst. Fick av en agent erbjudande att spela för Madridlaget Pool Getafe under en månad. Laget behövde en lång spelare, och jag är ju 190 cm så jag passade väl in i den bilden. Men någon match blev det aldrig den gången. Meningen var att jag skulle utgöra back upp ifall det blev spelarskador. Men hur det var åkte laget ur Europacupen som man satsat på. I det läget tänkte jag återvända till Sätila, men redan året efter, 1998, fick jag chansen på nytt i Spanien att spela med några av de bästa europeiska spelarna, som tyskor, spanjorskor och polskor. Vi vann ligan, inhemska cupen och kom tvåa i Europacupen.
Och vad hände sen?
– Jo, ägaren till det spanska laget lade ner klubben, han ville satsa sin energi på fotbollen i stället. 1999, sedan jag börjat som AT-läkare hemma, hörde Arvika av sig igen. Då berättade Lennart Grundel, som ledde laget då, att jag var välkommen. Nu fanns ett uppsatt mål att nå elitserien igen men det stupade på att vi, laget alltså, inte lyckades vinna allsvenskan.
Vad gör du i dag på fritiden när basketkarriären är över?
– En dag när jag befann mig på jobbet fick jag under lunchen ett samtal från en basketledare på Hammarö. De undrade om jag inte hade intresse av att träna några av deras ungdomar. Efter lite funderande slog jag till, och nu är jag inne på fjärde året och har en kull på 40-50 ungdomar som jag följt sedan de var minibasketspelare.
Fritiden i övrigt, då?
– Tycker om att resa med kompisar, att pillra lite kring det ganska nyinköpta radhuset. Att laga mat är jag också ganska hemma med. Och så motionerar jag. Det går inte att lägga av om man sedan barnsben varit van att röra på sig.
Åsa valde tidigt sida. Hon skulle utbilda sig samtidigt som hon spelade basket på hög nivå. I dag är hon barnläkare med specialistkompetens på Centralsjukhuset i Karlstad.
Men backar vid tiden sådär 15–20 år var Åsa en av förgrundsfigurerna i Arvika Basket. En av de sju landslagsspelarna som fanns i laget.
Läget inom svensk dambasket var just då att Solna, Södertälje och Visby som dominerat svensk dambasket var på retur. Uppstickaren hette Arvika Basket. Nu var det dags för landsorten att stiga upp på piedestalen i SM-sammanhang. Mellan 1989 och 1994, eller sex år i följd, kom Arvika Basket att abonnera på SM-guldet.
Vilket kom att kulminera med Europacupslutspelet i Barcelona 1991, som än i dag anses vara svensk baskets största lagbragd, trots att Arvika förlorade finalmatchen mot italienska Cerena.
Alla framgångar var givetvis i först hand spelarnas förtjänst, men man skulle ändå aldrig nått ända fram utan en stark ledarstab med Bengt Kling, som föreningens drivande kraft, och den starkt påpushande tränaren/coachen Eivind Möstl.
– Tiden går ju, men visst var det härliga tider. Många minnesbilder bär jag med mig hela livet, och finalspelet i Europacupen var en riktig höjdare. Tänka sig lilla Arvika mitt uppe i en Europacupfinal, visst var det fantastiskt, säger Åsa och ler.
Jag träffar förresten Åsa en förmiddag inne på hennes arbetsrum på sjukhuset. Hon är mycket upptagen så det fick ske på hennes lunchrast.
Åsa blev ”arvikan” en aprildag 1990. Därmed missade hon första SM-guldet. Men det var definitivt inte i Arvika det en gång började.
– Det var min mormor och en journalist, Lennart Cedrup, som kom att tipsa Arvika att det fanns en tjej som kunde vara något att satsa på. Det här inträffade någon gång 1989 när jag gick läkarutbildning i Ohio, men samtidigt också spelade basket. Plötsligt en dag blev jag uppringd av Eivind Möstl, och året efter var jag på plats i Arvika, berättar Åsa.
Fast ska vi ta allt från början förde hon under unga år ett ganska kringflackande familjeliv. Hon är född i Helsingborg. Anhalter på vägen blev sedan Kungälv, Luleå, Huskvarna, Jönköping och Uddevalla.
– När det började gå upp för mig att jag skulle satsa på basketen sökte jag till basketgymnasiet i Huskvarna. Men i stället hamnade jag i USA, i Ohio, på ett rotarystipendium. Där jag som 17-åring gick på high school under ett år. Meningen var att jag skulle återvända till Huskvarna, men jag fick i den här vevan ett gratiserbjudande om skolbasket i Boca Raton nära Fort Lauderdale i Florida. Det varade i två år, men sedan tränaren avskedats bestämde jag mig för Ohio igen och hamnade i Cincinatti där jag kom att läsa i tre år. Mellan 1985 och 1990 kom läkarstudierna in i bilden, tills Möstl hörde av sig från Sverige.
Tillbaka i Sverige kände sig Åsa tvingad att höja statusen på sin amerikanska utbildning, och under en del av basketåren i Arvika, eller mellan 1992 och 1998, utbildade hon sig vid enheten vid Sahlgrenska i Göteborg.
År 2000 var hon klar barnläkare vilketk ryddades med en ”examen” som specialistläkare 2005.
Vad gjorde du efter att ballongen pöst ur Arvika Basket i samband med att man begärde sig ner i seriesystemet 1994?
– Sätila som tidigare varit på frammarsch i svensk dambasket gick in med en ny offensiv satsning. Under min tid där, 1995-1997, vann vi 30 matcher i följd. Men tyvärr nådde vi inte elitserien vilket var ett mål.
Därefter kom Spanien in i bilden?
– Visst. Fick av en agent erbjudande att spela för Madridlaget Pool Getafe under en månad. Laget behövde en lång spelare, och jag är ju 190 cm så jag passade väl in i den bilden. Men någon match blev det aldrig den gången. Meningen var att jag skulle utgöra back upp ifall det blev spelarskador. Men hur det var åkte laget ur Europacupen som man satsat på. I det läget tänkte jag återvända till Sätila, men redan året efter, 1998, fick jag chansen på nytt i Spanien att spela med några av de bästa europeiska spelarna, som tyskor, spanjorskor och polskor. Vi vann ligan, inhemska cupen och kom tvåa i Europacupen.
Och vad hände sen?
– Jo, ägaren till det spanska laget lade ner klubben, han ville satsa sin energi på fotbollen i stället. 1999, sedan jag börjat som AT-läkare hemma, hörde Arvika av sig igen. Då berättade Lennart Grundel, som ledde laget då, att jag var välkommen. Nu fanns ett uppsatt mål att nå elitserien igen men det stupade på att vi, laget alltså, inte lyckades vinna allsvenskan.
Vad gör du i dag på fritiden när basketkarriären är över?
– En dag när jag befann mig på jobbet fick jag under lunchen ett samtal från en basketledare på Hammarö. De undrade om jag inte hade intresse av att träna några av deras ungdomar. Efter lite funderande slog jag till, och nu är jag inne på fjärde året och har en kull på 40-50 ungdomar som jag följt sedan de var minibasketspelare.
Fritiden i övrigt, då?
– Tycker om att resa med kompisar, att pillra lite kring det ganska nyinköpta radhuset. Att laga mat är jag också ganska hemma med. Och så motionerar jag. Det går inte att lägga av om man sedan barnsben varit van att röra på sig.
Fakta
FAKTA Åsa Odéus
Yrke: Barnläkare.
Fyller: 40 år den 23 januari.
Bor: Radhus i Karlstad.
Familj: Singel.
Tidiagre: Basketspelare på hög svensk nivå med 87 landskamper.
FAKTA Arvika Basket
Damlaget SM-guld 1989, 1990, 1991, 1992, 1993, 1994. Begärde sig av ekonomiska skäl ner i seriesystemet säsongen 1994-1995.
Finaste int. meriten: Finalspel Europacupen 1991 i Barcelona. Vann semifinalen mot Elektrosila Leningrad, men förlorade finalmatchen mot italienska Cesena (66-84).
Bro Basket/Nerike Basket tog över efter Arvikas glansår med SM-guld åren 1995, 1996, 1998, 1999. Södertälje mästare 1997.
Mest kända spelare i Arvika under guldåren: Kicki Johansson, Maria Danielsson, Ingela Östman, Cina Persman, Anna-Lena Fahlström, Åsa Odéus, Ulrika Plogner, Loreta Gyraite (Litauen), Vitalia Tuomaite (Litauen), Jennifer Azzi (USA). Hon var med i amerikanska OS-guldlaget 1996 i Atlanta. Laurice Byrd och Althea Gwyn andra amerikanska spelare som representerat Arvika.
Fyller: 40 år den 23 januari.
Bor: Radhus i Karlstad.
Familj: Singel.
Tidiagre: Basketspelare på hög svensk nivå med 87 landskamper.
FAKTA Arvika Basket
Damlaget SM-guld 1989, 1990, 1991, 1992, 1993, 1994. Begärde sig av ekonomiska skäl ner i seriesystemet säsongen 1994-1995.
Finaste int. meriten: Finalspel Europacupen 1991 i Barcelona. Vann semifinalen mot Elektrosila Leningrad, men förlorade finalmatchen mot italienska Cesena (66-84).
Bro Basket/Nerike Basket tog över efter Arvikas glansår med SM-guld åren 1995, 1996, 1998, 1999. Södertälje mästare 1997.
Mest kända spelare i Arvika under guldåren: Kicki Johansson, Maria Danielsson, Ingela Östman, Cina Persman, Anna-Lena Fahlström, Åsa Odéus, Ulrika Plogner, Loreta Gyraite (Litauen), Vitalia Tuomaite (Litauen), Jennifer Azzi (USA). Hon var med i amerikanska OS-guldlaget 1996 i Atlanta. Laurice Byrd och Althea Gwyn andra amerikanska spelare som representerat Arvika.
Nöjen & evenemang
