Polens nya affärer
REFLEXIONEN: Tankar kring Polens utveckling
En vecka på motorcykel i norra Europa blev en repetition i historia.
Publicerad: 2012-08-20 13:12
;)
Gamla hamnen i Gdansk.
Foto: Lars-Eric Sundin [Förstora]
Foto: Lars-Eric Sundin [Förstora]
;)
Inte alla vägar är moderniserade. Infarten till Gorzow Wielkopolski
Foto: Lars-Eric Sundin [Förstora]
Foto: Lars-Eric Sundin [Förstora]
;)
Gammal stadsbebygggelse i Gorzow Wielkopolski.
Foto: Lars-Eric Sundin [Förstora]
Foto: Lars-Eric Sundin [Förstora]
;)
Spår från 1939 vid Westerplatte.
Foto: Lars-Eric Sundin [Förstora]
Foto: Lars-Eric Sundin [Förstora]
Min första resa nere i Europa var med en kamrat på motorcykel 1972. Då körde vi bakom järnridån ner till Belgrad. Det var en helt främmande värld att vistas i på den tiden. Reste återigen i Östeuropa 1989 strax innan järnridån försvann med ett stilla pysande. Det kändes som om det var dags att göra ett nytt besök. Reste ensam med färjan Karlskrona–Gdynia.
HD Sportster 883 cc, minimal packning: Lite kläder, svarta byxor för varm åkning och kvällsbruk. Faktiskt laptop, liten kamera. Därtill skinnkläder förstås, regnkläder och förstärkningsplagg: Extra värmetröja, långkalsonger och ytterhandskar i fårskinn. Hotell förbokades delvis via internet, inget tält. Prisskillnaden mellan camping och hotell med frukost är försumbar nere i Europa. Drygt en vecka skulle jag vara borta, finalen var motorcykelträff i tyska Bremerhaven vid Nordsjön.
Jag körde direkt till Gdansk från färjan. Det var gott om tid kvar till incheckning på hotellet i Gamla stan. Jag har alltid varit intresserad av andra världskrigets historia, så jag styrde kosan mot Westerplatte. Det var en militär depå på en udde som var polskt territorium strax öster om det då tyska Gdansk, eller Danzig, som det hette, en gammal tysk hansestad. Vid krigsutbrottet 1939 skulle udden intas av bland annat ett elitförband tyskt marininfanteri. En lätt match, trodde man. Men polackerna var beredda och försvarade sig tappert under sju dagar mot flera stormningsförsök, artilleribeskjutning och flyganfall. Nu var jag här och såg platsen som jag läst om. Som att tjuvtitta i världshistorien.
Jag vandrade runt i Gamla stan under kvällen, åt vildsvin och fortsatte med en pubsväng. Jag kom i samspråk med några unga polacker i tjugoårsåldern. Nästan alla pratar engelska nuförtiden, en produkt av järnridåns fall och internet. De uttryckte glädje över vad man åstadkommit i Polen under de sista årtiondena.
– Vi måste ha stor respekt för den äldre generationen, sa en av dem. De som var kvar här under de svåra åren. Tack vare dem är Polen vad det är nu. Många unga lämnar Polen i dag, fortsatte han, men jag läser medicin och blir kvar här. Vårt land behöver oss unga.
Jag fylldes av eftertanke av hans insiktsfulla ord, de innehåll ett stycke europeisk historia. Samtidigt klingade de på något sätt gammaldags högtidliga och sagda för länge sedan. De svåra åren. Jo, jag minns hur det var 1972. Varubrist, slitna vägar och människor. Rykiga tvåtaktsbilar, ofta stående längs vägkanten med öppen motorhuv. Mördande byråkratiskt krångel vid gränspassager eller till och med för att köpa bensin. Jag och mina kamrater väckte uppmärksamhet för att vi hade jeans på oss.
Jag körde 35 mil till Gorzow Wielpolski dagen därpå. Jag trodde att vägnätet i Polen hade utvecklats. Det har det också, jag korsade ett par nybyggda motorvägar och såg flera byggnationer på gång. Emellertid, om man kör från Gdansk där jag åkte, så kör man lite diagonalt över den nya infrastrukturen. Alltså hamnade jag på vägar som sjuttiotalets svenska. Genom alla samhällen, köer bakom lastbilar, och vad som var värre: Tiotals mil med riktigt tvättbräde. Sönderkörd asfalt, bitvis lagd uppå gammal cementväg där skarvarna och nya sprickor sänder stötvågor genom hela kroppen. Och, som ytterligare bonus: Polska bilförare, omogna, prestigeladdade och utan någon som helst tanke på egen och andras överlevnad. I sann polsk kavallerianda! Att ens tänka på att stanna vid ett övergångsställe för att släppa över fotgängare medför omedelbar risk att bli mosad. Det var rent slitsamt. Därtill 29 grader varmt. Jag körde i tygbyxor och t-shirt, skinnjacka förstås, den åkte av direkt vid stopp.
Det är billigt att resa i Polen. Hotellen håller god standard och personalen är mån om god service. Folk är trevliga och det är glädjande att se hur Polen gått framåt. Jag gick en runda i Gorzow Wielkopolski på kvällen. Visst finns det fortfarande nedslitna hus och trasiga gator här och där. Det nya välståndet har inte kommit alla till del i en snabbt växande ekonomi. Ett kvarter bortom hotellet reser sig ett enormt köpcenter i tre plan. Bland varuutbudet finns dyra kläder, guldklockor, konstföremål för inredning eller mera elektronik än man hinner använda under en hel livstid. Var det verkligen detta de behövde? Min eftertänksamhet snurrar ett varv till 73 år efter de första skotten vid Westerplatte.
Lars-Eric Sundin
Hillringsberg: Hillringsbergs Folkets Park
Arvika: Arvika Konsthall Storgatan 22
....: Nysäters Buss AB
Skoghall: Karlstad Hammarö Auktionsverk
