Inspirerade av alla dessa tv-program där hus totalrenoveras på en vecka. Ett tv-team väller ut ur en långtradare med släggorna i högsta hugg och skrattar lite hånfullt åt husägarnas brist på smak, innan de slänger rubbet i en container och därefter slår ut väggarna. Det verkar som om det hela går ut på att snabbt göra om ett hus till oigenkännlighet. De verkar ha glömt bort att en bra snickare, så långt det går, ska försöka hålla nere kostnaderna, göra minsta möjliga åverkan och bevara husets ursprungliga karaktär. Det blir inte bra när man gör om en 1800-tals herrgård till ett japanskt badhus, fyllt med neonfärgat krafs från nån inredningsbutik och med kranar som ser ut som en joystick.
I bland gör de sig besväret att fråga de som bor i huset eller lägenheten om de har några speciella önskemål. En svarade att han ville ha det ljust, då målade de nästan hela lägenheten mörkbrun!
Varje gång
jag besökt återvinningsstationen har jag sett gamla saker som borde ha fått en chans till. Gamla fönster med handblåsta rutor – det finns folk som åker långväga för att köpa såna på byggnadsvårdsbutiker – varje ruta kan vara värd 40-50 kronor styck.Det slängs gamla spegeldörrar från förra sekelskiftet med kammarlåsen sittande kvar. Ett nytillverkat kammarlås som liknar tidigt 1900-tal kostar nästan 1 000 kronor. Med nyckelskylt, bygelslutbleck och skruvar går det totalt på cirka 1 200 kronor.
Ska du sen ha en dörr så får du punga ut med cirka 800 spänn till.
Allt detta låg nere i containern, man kan gråta för mindre.
Någon måste snart starta en förmedling för begagnade och antika byggvaror, det står massor i uthusen på gårdarna. Fönster som blev utbytta på 50–60-talet brukade till exempel sparas för att bli växthus i framtiden.
Det borde kunna bli succé med en hemsida för gamla byggvaror. Företaget behövde varken ligga ute med pengar eller ha ett gigantiskt förråd om förmedlaren bara tog provision.
Mycket slängs
bort när anhöriga snabbt under en helg rensar ur en lägenhet efter en äldre släkting.Jag tycker alla återvinningsstationer borde ha ett kallförråd där man kunde ställa saker som man tror kan vara till glädje för någon annan. Låt oss säga att sakerna får stå där max 14 dagar, har ingen tagit hand om dem under den tiden så är det bara att vräka den i containern. De på stationen kan själva sätta ett pris på sakerna för merarbetet som de får, och den som lämnar saken ska själv välja om den ska ”få en andra chans” eller hamna i ”gropen”. Jag är säker på att det skulle bli glesare tömning av containern på det viset. Ge de som arbetade där lite utbildning både i kulturvård och möbelhistoria så de kan ge lite vägledning och råd. Då kunde platsen göra skäl för namnet återvinning.
Man kan ju alltid önska.
– 
