Gullrosas berg – nytt naturreservat i Skillingmark
Skillingmark
Det var en gång en ko som hette Gullrosa. Hon gick i skogen och betade med de andra kossorna. Men klipporna i skogen var branta och Gullrosa råkade störta nedför en brant och dog. Området döptes till Gullrosas berg och nu har det utnämnts till naturreservat.
Publicerad: 2007-09-18 06:54 | Uppdaterad: 2008-08-29 16:50
;)
Denna ticka är inte ovanlig, men inuti håller många speciella insekter till och innanmätet är inte sällan helt uppluckrat av små gnagda gångar.
Foto: Veronica Nordenberg Olsson [Förstora]
Foto: Veronica Nordenberg Olsson [Förstora]
;)
Anita Andersson --,,Det som är speciellt med Gullrosas berg är sprickdalarna, säger Anita Andersson jobbar på länsstyrelsen med reservatsbildning och känner skogen här väl.
Foto: Veronica Nordenberg Olsson [Förstora]
Foto: Veronica Nordenberg Olsson [Förstora]
;)
Berghällar med tallskog på, brantsluttande klippor och fuktiga sprickdalar är karaktäristiska för detta naturreservat.
Foto: Veronica Nordenberg Olsson [Förstora]
Foto: Veronica Nordenberg Olsson [Förstora]
;)
Den syns inte så väl med blotta ögat, dvärgbägarlaven, med den är en av anledningarna till att Gullrosas berg fått reservatstatus.
Foto: Veronica Nordenberg Olsson [Förstora]
Foto: Veronica Nordenberg Olsson [Förstora]
Skogen speglar sig i den lugna vattenytan och där vatten och skog möts går gränsen för naturreservatet Gullrosas berg, som ligger cirka en kilometer sydost om Skillingmark. Två meter in i skogen och det känns som vi skulle kunna vara kilometer från vägen. Fukten dryper längs de branta klippväggarna och mossan breder ut sig som gröna mjuka mattor i dalgångarna.
Sightseeingen börjar direkt. En slags ormbunke växer i klippväggens skrevor och fjädermossan vippar ut sina blad från det hårda berget. Här frodas lavar och mossor, vårärt, trolldruva och blåsippor.
– Det som är speciellt med Gullrosas berg är sprickdalarna, säger Anita Andersson.
Det är hon som visar runt i skogen. Hon jobbar på länsstyrelsen med reservatsbildning och känner skogen här väl.
Sprickdalar är bergryggar med djupt nerskurna dalgångar som bildas kring sprickor i berggrunden. På berghällarna växer tall och i dalarna blir det fuktigt och solljuset kommer bara in rakt uppifrån.
På bara några meter träffar vi på mörk husmossa och dofttaggsvamp. En doft sprider sig när Anita plockar upp en av svamparna, som är alldeles lilaaktig på undersidan. Svampen togs förr hem för att ge god doft i klädskåpen.
– Svampar är väldigt känsliga för när man rör om i markskiktet, så skulle en skogsmaskin köra här skulle de kanske inte trivas, säger Anita Andersson.
Den här skogen är också idealisk för skogshöns som tjäder och järpe.
När länsstyrelsen vill bilda ett naturreservat måste man komma överens med markägarna om formerna. Antingen kan markägaren stå kvar som ägare och begära intrångsersättning av staten, eller så kan markägaren stycka av marken och sälja den till staten.
När reservatet bildas så märks det upp med reservatsskyltar. Vid Gullrosas berg ska en parkeringsplats för besökare ställas iordning och man ska dra en vandringsled som knyter an till Kyrkleden i reservatets nordöstra del.
När man bildar reservat så listas skyddsvärda växter upp. Hotade växter kallas rödlistade och anses som extra skyddsvärda. Gräddtickan, violettgrå tagellav och vedtrappmossan är exempel på sådana växter som finns på Gullrosas berg.
– När vi inventerar och ser om vi vill göra naturreservat, tittar vi mycket på strukturer som gamla träd, lövträd och lodytor,säger Anita Andersson.
Träden i reservatet är senvuxna, vilket betyder att de har bra kvalitet. Hon tittar under barken på ett träd och funderar om det kan vara bronsjon som gjort små gångar i trädet. Just den arten gillar senvuxen gran.
– En sak vi ofta gör i reservat är att ta bort en del granar.
Granarna ringbarkas då för att dö långsamt och bli till gagn för insekter och fåglar.
Just Gullrosas berg är också ett område där det brunnit flera gånger. Då försvinner granarna, medan tallen brukar klara sig. Lövträden börjar växa och i skydd av dem gror nya granar, tar över och konkurrerar ut lövträden, som dör.
Tallarna i området är uppåt 250 år gamla. Lämnas de i fred kan de växa och bli flera hundra år gamla och när de dör kan de fortsätta göra nytta för ekosystemet
– Tallar som utsatts för brand är impregnerade med kåda. Det gör att nedbrytningen blir långsam, så de kan fortsätta som livsmiljö för andra arter lika lång tid till, säger Anita Andersson.
Anita plockar loss en fnöskticka från en stam. Just den tickan är inte rödlistad eller så, men värd för en massa insekter. Luppen åker fram och hon börjar titta på något på ett vindfällt träd. Jag ser lite lavar och mossor, men just där Anita tittar ser jag inget. Inte förrän jag får kolla i luppen. Det ser ut som brunt ludd, men när man kikar närmare sträcker sig små små bruna trumpeter upp från stammen, det är dvärgbägarlaven som är med på listan över skyddsvärda växter.
Ett stilla regn börjar falla över Gullrosas berg, det knäpper i löven och droppar från hällarna. Den tidigare så spegelblanka Öretjärnet krusas och trädens spegelbild grumlas. Vi går tillbaka till bilen och Anita Andersson berättar att man på länsstyrelsen har mycket att göra nu vad gäller reservatsbildningar. Och i dag finns det 108 naturreservat i Värmland.
Sightseeingen börjar direkt. En slags ormbunke växer i klippväggens skrevor och fjädermossan vippar ut sina blad från det hårda berget. Här frodas lavar och mossor, vårärt, trolldruva och blåsippor.
– Det som är speciellt med Gullrosas berg är sprickdalarna, säger Anita Andersson.
Det är hon som visar runt i skogen. Hon jobbar på länsstyrelsen med reservatsbildning och känner skogen här väl.
Sprickdalar är bergryggar med djupt nerskurna dalgångar som bildas kring sprickor i berggrunden. På berghällarna växer tall och i dalarna blir det fuktigt och solljuset kommer bara in rakt uppifrån.
På bara några meter träffar vi på mörk husmossa och dofttaggsvamp. En doft sprider sig när Anita plockar upp en av svamparna, som är alldeles lilaaktig på undersidan. Svampen togs förr hem för att ge god doft i klädskåpen.
– Svampar är väldigt känsliga för när man rör om i markskiktet, så skulle en skogsmaskin köra här skulle de kanske inte trivas, säger Anita Andersson.
Den här skogen är också idealisk för skogshöns som tjäder och järpe.
När länsstyrelsen vill bilda ett naturreservat måste man komma överens med markägarna om formerna. Antingen kan markägaren stå kvar som ägare och begära intrångsersättning av staten, eller så kan markägaren stycka av marken och sälja den till staten.
När reservatet bildas så märks det upp med reservatsskyltar. Vid Gullrosas berg ska en parkeringsplats för besökare ställas iordning och man ska dra en vandringsled som knyter an till Kyrkleden i reservatets nordöstra del.
När man bildar reservat så listas skyddsvärda växter upp. Hotade växter kallas rödlistade och anses som extra skyddsvärda. Gräddtickan, violettgrå tagellav och vedtrappmossan är exempel på sådana växter som finns på Gullrosas berg.
– När vi inventerar och ser om vi vill göra naturreservat, tittar vi mycket på strukturer som gamla träd, lövträd och lodytor,säger Anita Andersson.
Träden i reservatet är senvuxna, vilket betyder att de har bra kvalitet. Hon tittar under barken på ett träd och funderar om det kan vara bronsjon som gjort små gångar i trädet. Just den arten gillar senvuxen gran.
– En sak vi ofta gör i reservat är att ta bort en del granar.
Granarna ringbarkas då för att dö långsamt och bli till gagn för insekter och fåglar.
Just Gullrosas berg är också ett område där det brunnit flera gånger. Då försvinner granarna, medan tallen brukar klara sig. Lövträden börjar växa och i skydd av dem gror nya granar, tar över och konkurrerar ut lövträden, som dör.
Tallarna i området är uppåt 250 år gamla. Lämnas de i fred kan de växa och bli flera hundra år gamla och när de dör kan de fortsätta göra nytta för ekosystemet
– Tallar som utsatts för brand är impregnerade med kåda. Det gör att nedbrytningen blir långsam, så de kan fortsätta som livsmiljö för andra arter lika lång tid till, säger Anita Andersson.
Anita plockar loss en fnöskticka från en stam. Just den tickan är inte rödlistad eller så, men värd för en massa insekter. Luppen åker fram och hon börjar titta på något på ett vindfällt träd. Jag ser lite lavar och mossor, men just där Anita tittar ser jag inget. Inte förrän jag får kolla i luppen. Det ser ut som brunt ludd, men när man kikar närmare sträcker sig små små bruna trumpeter upp från stammen, det är dvärgbägarlaven som är med på listan över skyddsvärda växter.
Ett stilla regn börjar falla över Gullrosas berg, det knäpper i löven och droppar från hällarna. Den tidigare så spegelblanka Öretjärnet krusas och trädens spegelbild grumlas. Vi går tillbaka till bilen och Anita Andersson berättar att man på länsstyrelsen har mycket att göra nu vad gäller reservatsbildningar. Och i dag finns det 108 naturreservat i Värmland.
