Om det galopperande integrationshaveriet
Signerat:
;)
Norge och Finland har inga integrationsministrar. Sverige har Erik Ullenhag (FP). En man med, får man förmoda, gott uppsåt. Men en man som trampar på i ullstrumporna åt fel håll, mumlande sina floskler på vägen. En storfavorit är: ”Fler än 600 000 utrikes födda går till jobbet varje dag”, som vi hört så gott som varje gång integrationsministern yttrat sig offentligt.
Ja, väldigt många finländare jobbar förstås, precis som de gjort sedan första dagen de satte sina fötter på svensk mark. Och deras barn jobbar. Många andra utrikesfödda jobbar förstås också, vi har haft arbetskraftsinvandring till Sverige i snart fyra år. Men det är inte dessa etablerade och arbetande invandrare som behöver uppmärksammas och som integrationsministern ständigt behöver dra upp ur floskelfickan. Det är de hundratusentals som inte arbetar och som inte har integrerats i det svenska samhället som hör till hans politiska ansvarsområde.
Över 60 procent av de nya asylinvandrarna är faktiska eller praktiska analfabeter (pressmeddelande från arbetsmarknadsdepartementet 3 september). Många säger att de inte vill arbeta ens om de blev erbjudna jobb. Det lönar sig inte, de får ju generösa bidrag och kan samtidigt jobba svart. De kallar socialbidraget för ”lön” och ser det som en självklar rättighet.
Ett stort antal reser så ofta de kan till sina hemländer för att hälsa på släkten och är inte sällan borta i flera månader. De reser alltså till länder dit de, när de sökte asyl i Sverige, sade sig aldrig någonsin kunna återvända eftersom det skulle innebära en säker död för dem. Och står då inte heller, som det heter: ”till arbetsmarknadens förfogande”. Det är också dessa människor Ullenhag borde tala klarspråk om.
Regeringens inställning: ”ju mer pengar vi vräker ut över de utsatta områdena och människorna där, desto bättre integration”, har inte varit lyckad. Vad har alla projekt i de invandrartäta förorterna lett till? Hur många integrerades och började försörja sig själva via instegsjobben och nystartsjobben eller med stöd av etableringscoacherna? Är det inte så att en stor del av alla regeringens pengar knappast gått till att faktiskt integrera folk utan snarare till att berika svenskar och andra som sysselsätts i den kolossala ”invandrings- och integrationsindustrin”?
Ullenhags tidigare partikamrat och företrädare som integrationstalesman, Mauricio Rojas, dömer ut den senaste miljardsatsningen och säger i Svenska Dagbladet den 3 september:
– Det helt avgörande för integrationen i Sverige är inte alls pengar. Den stora faran är om man fortsätter att sätta in olika typer av åtgärdspaket medan man blundar för de lagar som skapar utanförskapet.
Han varnar också för ett misslyckande när det gäller Erik Ullenhags nya förortssatsning. Ministern vill pytsa ut 200 miljoner kronor till 15 invandrartäta stadsdelar under två år, bland annat Rinkeby, Ronna, Herrgården och Bergsjön efter en konstlad incitamentsmodell:
– Sådant testade man i USA redan på 1960-talet, tyvärr med misslyckat resultat. Problemet är att specialregler ofta skapar sekundäreffekter som till och med kan förstärka segregationen.
Det är ett hårt men korrekt fördömande av kostsamma integrationspåhitt som inte fungerar, uttalat av en man som kunde ha blivit en stark minister med ansvar för integrationsfrågor i Sverige. Tyvärr behandlades han mycket illa av många svenskar som inte alls var så positiva till personer från andra kulturer med andra sätt att tänka och agera, som de låtsades vara. Mauricio Rojas hånades och parodierades och hans kunskaper och insikter togs inte tillvara i Sverige.
Man kan inte annat än fundera över hur det hade sett ut om Mauricio Rojas hade stått ut att vara kvar i Sverige och om han hade blivit landets integrationsminister... (SNB)
Merit Wager
Skribent och debattör
www.meritwager.wordpress.com
