Olympiska spel var bättre förr
Signerat:
;)
Nu kan man förstås gå riktigt långt tillbaka i tiden, till de gamla grekerna, för att hitta udda grenar som pankration, en sorts fribrottning gränsande till grov misshandel där i stort sett alla ”fula” knep var tillåtna. Men det räcker med att studera de spel som hölls i början sedan baron de Coubertin återuppväckt dem.
Skytte hade onekligen sina udda moment, och särskilt ett skulle vara omöjligt i dag. Eller vad sägs om duvskytte vid Paris-OS år 1900, alltså inte lerduveskytte utan att man sköt på levande duvor, vilket lämnade efter sig en blodig sörja och 300 döda duvor. Tro nu inte att jag skulle se denna gren återkomma – tack och lov så förekom den bara under detta spel.
Däremot får man säga att duellskytte har en viss tjusning. Nu sköt man inte på varandra utan på vridmål av människoliknande pappdockor klädda i bonjour (senare i militärkläder) som dyker upp i tre sekunder, försvinner i sju och sedan kommer tillbaka. Snabbpistol finns i dag men nu skjuter man mot en trist vanlig måltavla.
Det fanns också något som kallades ”löpande hjort” där man sköt mot rörliga pappfigurer föreställande djur. För övrigt var svensken Oscar Swahn en framgångsrik tävlingsskytt i just denna gren, med bland annat tre OS-guld. Swahn håller än i dag rekordet som den äldste olympiern – han var 72 år när han fick en silvermedalj vid OS i Antwerpen 1920.
En del tidiga olympiska grenar har onekligen karaktären av skolans gymnastiksal. Sålunda har man tävlat i dragkamp (vilket redan de gamla grekerna gjorde) och klättring av rep. Klubbsvingande, som förekom 1904 och 1932, påminner lite om rytmisk sportgymnastik, där man svängde runt klubbor runt kroppen i olika mönster. Sedan fanns också en gren där man skulle kasta en vikt på 25,4 kilo (56 pounds) över något som liknande en stavhoppsribba. Stående höjdhopp, längdhopp och tresteg har också försvunnit.
Simning hade annars en rad udda och fascinerade grenar, som dykhopp eller hur långt/djupt du kan komma utan att ta ett simtag. Eller undervattenssimning där man tävlade om vilka som kunde hålla andan och samtidigt simma längst. Simning i hinderbana var nog annars roligast att titta på vid Paris-OS, där deltagarna var tvungna att klättra upp och ned för en påle och ta sig över och under båtar i floden Seine.
Maratonloppen finns förstås kvar, men visste ni att längden har varierat? Det har inte alltid varit 42 195 meter. Det antika Marathon låg drygt 4 mil från Aten och från början sprang man ungefär den sträckan. Vid OS i London 1908 skulle loppet gå från det kungliga Windsor castle till olympiastadion – en sträcka på 26 engelska mil. Men man ville ha målgång framför den kungliga logen och därför lade man till 385 yards. Sålunda blev ett maratonlopp 26 miles, 385 yards eller 42 195 meter, även om det inte standardiserades förrän 1924.
Fast vad som hände kunde nog de kungliga vara utan. Efter nästan tre timmar stapplade den italienske kocken Dorande Pietri in på arenan, där 80 000 åskådare hejade på, kollapsade fyra gånger men tog sig på benen igen, bara för att till sist hjälpas över mållinjen av två funktionärer just som amerikanen Johnny Hayes anlände. Amerikanerna protesterade och Pietri diskvalificerades medan slagsmål bröt ut på läktarna. Sympatierna var dock med italienaren som till folkets jubel dagen därpå fick ta emot en förgylld pokal av drottning Alexandra. Stämningen mellan amerikanerna och deras brittiska värdar var inte på topp efter det, om man säger så.
Nå, tillbaka till konstiga OS-grenar. Vid de första spelen i Aten 1896 hade man ett 12 timmars cykellopp. Av de sju cyklister som startade klockan fem på morgonen bröt fyra före lunchtid. Vinnaren, österrikaren Adolf Schmal, tog sig en sträcka på 290 kilometer, och varvade de andra tidigt. I Paris 1924 så fanns fäktningsgrenen la canne, där man använder pinnar. Verkar lite som kendo.
Men det var inte bara i idrott man tävlade. Mellan 1912 och 1948 så var också olika konstgrenar representerade. Man tävlade i målning, litteratur, musik, skulptur och arkitektur. Notabla konstmedaljörer är baron de Coubertin själv (för sin dikt ”Ode till sport”) och Jack B Yeats, en yngre bror till den irländske poeten W B Yeats för målningen ”Natation”. Att man till slut upphörde med dessa tävlingar berodde på det förhärskande amatöridealet. Det var svårt att i längden få tillräckligt bra amatörbidrag och dessutom så blev gränsdragningarna med proffs besvärliga. Ungefär som det kom att visa sig i de rena idrottsgrenarna.
Henrik L Barvå
Politisk redaktör
