Muck för värnplikten
;)
Foto: Pontus Lundahl/Scanpix [Förstora]
Från och med i dag har Sverige ingen värnplikt längre. Efter 109 år så ersätts värnpliktssystemet nu med ett yrkesförsvar, fast regeringen föredrar att kalla det för ett frivilligsystem. Utvecklingen har i stort sett varit oundviklig – det är svårt att motivera massinkallanden till ett allt mer krympt försvar. Däremot kan man ifrågasätta om sättet som omställningen har skett på, och om det system som skall ersätta värnplikten är optimalt.
Den allmänna värnplikten hade inte under lång tid varit vare sig särskilt pliktbetonad eller särskilt allmän. När bara runt 15 procent av en given årskull också faktiskt gjorde sin militärtjänst blev den i praktiken frivillig. Det fanns även problem med att inte alla som ville också fick rycka in, och att det för inte så länge sedan faktiskt fanns de som dömdes för värnpliktsvägran. I takt med den tilltagande avrustningen av försvaret så fanns det inte tillräckligt med förband och befattningar för alla värnpliktiga soldater. Så någon sorts förändring var av nöden.
Den gamla värnplikten hade dock sina poänger. Att större delen av landets manliga befolkning ”gjorde lumpen” borgade både för försvarets folkliga förankring och för enskildas utveckling och fostran. Men utan ett behov av en sådan försvarsmakt längre blir detta mest en nostalgisk tillbakablick. Nu måste det till annat för att trygga allmänhetens förståelse för vårt försvar.
Ett yrkesförsvar kommer av naturliga skäl inte att angå särskilt många människor. Det största problem man kommer att ha gäller rekryteringen. Hur skall man locka de runt 4 000 män och kvinnor som behövs varje år? Det är här som regeringen gjort sitt största misstag. De har alltför snabbt gått från ett system till ett annat vars framtida hållbarhet man inte vet någonting om.
Försvarsminister Sten Tolgfors (M) säger att läget nu är gott, att en tredjedel unga män och kvinnor är intresserade av att göra den nya militära grundutbildningen på tre månader. Må så vara, men hur många av dem kommer också att göra den, och hur många av dessa kommer sedan att gå vidare och bli kontraktsanställda på hel- eller deltid under ett antal år? Och hur kommer intresset att bli framöver?
Regeringen har med all säkerhet grovt underskattat de kostnader ett yrkesförsvar för med sig. Vill försvaret kunna få tillräckligt kompetenta och motiverade soldater så måste villkoren också vara bra, inklusive de ekonomiska incitamenten. Det blir inte billigt, och så skall det förstås vara. Det måste vara hög status på att göra en militär karriär och det måste anses som en merit i det civila livet. Då duger det inte att göra som politikerna gjort hittills och behandla försvarsmakten som en restpost i budgeten. Tyvärr är det mycket lite som tyder på att våra politiker är beredda till de ökningar av försvarsanslaget som krävs för att göra militären till en attraktiv arbetsgivare.
Det finns ingen patentlösning på hur man skall kunna lösa problemet med förvarets personalförsörjning och folkförankringen. Men man borde i alla fall ha skyndat mer långsamt än man nu gjort. Nu lär vi inom ganska kort tid se vad som händer med försvaret. Det är dock en osäkerhet vi kunde ha varit utan.
