Dags att dra ett djupt andetag
;)
Bordningen av fartygen på internationellt vatten på väg mot Gazaremsan blev inte den israeliska statens stoltaste stund. Tilltaget kan fördömas från folkrättsligt synvinkel, vilket nu också sker. Ytterst vilar dock ansvaret för det inträffade på de krafter som helt vill utplåna Israel och bokstavligen driva ut judarna i Medelhavet. Det är därför lämpligt att i dessa upphetsade dagar dra ett djupt andetag och minnas vad som faktiskt lett fram till dagens situation.
Fakta i målet I: Under andra världskriget försökte nazisterna utrota alla judar. Och sedan Israels bildande 1948 har landet upprepade gånger angripits av omkringliggande stater, som alla (med ett halvt undantag i Libanon, som periodvis fungerar som ett organiserat kaos) är stenhårda diktaturer. Israelerna har också i decennier fått lida av ständiga angrepp från terrororganisationer som Hizbolla och Hamas, som bland annat stöds av Iran vars president öppet säger att Israel bör utplånas från kartan. Israelerna har dock inte bara klarat av att stå emot alla dessa angrepp utan har också, mot alla odds, lyckats bygga upp en demokratisk och ekonomiskt blomstrande stat, där även den stora arabiska minoriteten lever relativt gott. Inte minst i jämförelse med innevånarna i de områden på Västbanken och Gazaremsan, som sedan 1995 lever under den så kallade palestinska myndighetens svårt korrumperade styre.
Fakta i målet II: Den antisemitism som möjliggjorde Förintelsen byggde på tusenåriga tankefigurer och missförstånd som att judarna mördade Jesus och överlevde därför ”under ytan” freden 1945; först och främst inom högerextrema grupper. Och då Israel samtidigt delvis bildades som ett socialistiskt experiment (kibbutzer är en form av kollektivjordbruk) blev förhållandet med den europeiska vänstern först gott. I takt med att Sovjetunionen under kalla kriget fick allierade bland de arabiska diktaturerna och Israel därför fick förlita sig alltmer på stöd från USA svalnade dock känslorna. I synnerhet efter att den palestinska terrororganisationen PLO i praktiken allierade sig med det kommunistiska östblocket. Delar av den europeiska vänstern tog därför under 1970-talets radikaliseringsperiod i praktiken över stora delar av den gamla främlingsfientliga högerns negativa syn judarna och började bedriva en alltmer rent Israelfientlig linje.
Fakta i målet III: Den västeuropeiska extremvänstern har sedan Karl Marx dagar på 1800-talet haft en relativistisk syn på politiskt våld. Alla som kan betecknas som goda (läs: socialister) anses ha rätt att bedriva sådant, medan onda (läs: alla andra) inte har det. Och detta gäller både offensivt och defensivt. Det vill säga radikala stater och rörelser har rätt att använda våld både för att försvara sig själva och utbreda sig till nya områden, medan de man anser är reaktionärer inte äger rätt att göra någondera. Beroende på detta har Israels kamp för sin rätt att fortsätta existera nu i decennier av radikaler kunnat utmålas som en stat som bedriver terror mot helt oskyldiga palestinier, som bara slåss för rätten till ett eget land. Vilket alltså israelerna, enligt samma logik, inte har rätt att göra.
I detta ljus framstår måndagens bordning av skepp med inte bara förnödenheter utan också bland annat vänsterextremister och svenska dussinförfattare ombord på väg mot Hamasfästet Gaza inte som förlåtlig, men emotionellt förståelig. Och då samtliga dödsfall därtill inträffade på ett enda fartyg som tydligen var bemannat av islamister som attackerade israelerna med järnrör, yxor och skjutvapen så måste slutsatsen bli att Israel denna gång fattade ett felaktigt beslut, men att soldaterna på plats bara gjorde vad varje människa skulle göra: försvarade sig. Men den självklarheten kommer garanterat inte att få speciellt mycket utrymme i den mediala yra som nu råder.
