;)
Det är förvisso en historisk dag när en svart man för första gången väljs till amerikansk president, och det visar på hur långt landet har gått på några decennier. Samtidigt så finns det anledning till eftertanke. Obamakampanjen har faktiskt spelat en hel del på rasfrågan och just symbolvärdet med en svart president. Och en del väljare röstade också på honom just på grund av hans hudfärg. Det var kanske inte riktigt det Martin Luther King menade när man sade att en man skall bedömas inte efter sin hudfärg utan efter sin karaktär. Obama skall och bör bedömas efter sin politik.
I sitt segertal på valnatten
sade Obama att han skulle verka överbryggande. Den som lever får se. Det brukar nyvalda presidenter säga. Avgörande blir vilka medarbetare han skaffar sig och vilken relation han skapar med kongressen, som också kontrolleras av demokraterna. Hans kampanjretorik rörde sig mycket om luftiga men inte särskilt klara begrepp om ”hopp och förändring” och att amerikanerna måste enas och samarbeta. Men i sin politiska gärning – den lilla som finns – har han visat sig stå långt till vänster. Också det demokratiska partiet har gått vänsterut.Om demokraterna tar i för mycket finns det risk för ett snabbt bakslag. Det var det som drabbade Clinton när de efter bara två år förlorade makten i kongressen. Republikanerna kan också nu trösta sig med att även om de förlorade några senatorer så lyckades demokraterna inte alls uppnå den magiska siffran 60, som skulle gjort det möjligt för dem att göra som de vill utan hänsyn till minoritetsbordläggningar.
Nu väntar verkligheten på Obama och uppvaknandet kan bli brutalt för den oprövade och oerfarne Chicagopolitikern. Hur länge kommer strålglansen att hålla i sig?
– 
