;)
Det har till och med Obamas vicepresidentkandidat Joe Biden (som för övrigt är
ökänd för att tala innan han tänker) erkänt i ett av sina framträdanden.
Amerikas fiender och andra utmanare kommer omgående att sätta den oprövade
Obama på prov, och det kommer inte att bli lätt, sade Biden. Obama har sig
själv att skylla. Han har sagt att han förutsättningslöst och utan villkor
vill åka och träffa ledare från världens skurkstater och andra despoter;
Irans Ahmadinejad, Nordkoreas Kim Jong Il, Kubas Castrobröder, Venezuelas
Hugo Chavez, med flera. Sådan undfallenhet imponerar inte, utom möjligen i
luftiga valtal till hängivna anhängare.
Irakkriget är visserligen inte så populärt, men faktum är att man nu håller på att vinna. Våldet har minskat drastiskt och de islamistiska terroristerna har kraftigt tryckts tillbaka tack vare truppförstärkningar och ändrad strategi. Men Obama envisas fortfarande med att vilja dra sig ur med en tidtabell, vilket skulle signalera till islamisterna att om de bara håller ut ett tag så kan de gå till offensiv igen senare. Då har man fått sig ett nederlag i segerns stund, precis som i Vietnam. Och hoppet om långsiktig demokrati i Irak skulle dö. Styrkta av detta skulle islamisterna expandera och allvarligt destabilisera hela Mellanösternregionen. Bättre då med en president som John McCain som är beredd att stanna kvar för att slutföra jobbet ordentligt och som aldrig kommer att ge despoter och diktatorer oförtjänt legitimitet. Visst vill också han förhandla men utifrån en styrkeposition som inger respekt. En respekt som en president Obama aldrig skulle få, därav den hårda prövning som Biden refererade till.
Omvärlden, och i hög grad också Sverige, har även anledning att oroa sig för Obamas skeptiska inställning till frihandel. Han vill till exempel ompröva innehållet i flera frihandelsavtal. Överhuvudtaget är demokraterna ganska protektionistiska och med kontroll av både kongressen och Vita Huset skulle det inte finnas många spärrar. Och detta i en situation med finanskris och begynnande lågkonjunktur. En historisk lärdom är att frihandel påskyndar återhämtningen. Den stora depressionen blev stor och förlängd med minst ett decennium på grund av tullar och andra handelshinder. John McCain är däremot en stark och pålitlig frihandelsvän. En annan oroande ekonomisk aspekt av Obamas ekonomiska politik är att han vill höja marginalskatterna och på så sätt straffa framåtanda och företagsamhet. Hans så kallade ”skattesänkningar” är egentligen inget annat än bidragshöjningar, eller att ”sprida runt välfärden” som han så avslöjande råkade säga. McCain vill istället se till att det skapas mer välstånd, också det nödvändigt för att snabbare vända konjunkturen i Amerika och därmed också i resten av världen. Energipolitiskt är det viktigt att gå från beroendet av fossila bränslen i länder som Mellanösterns diktaturer. McCain vill både bygga ut kärnkraften och att man skall borra efter mer olja och gas hemmavid. Obama talar mer om sol och vind, som aldrig kan bli seriösa alternativ.
Sammantaget så är det inte bara Förenta Staterna som behöver en John McCain och Sarah Palin vid rodret. Det gör världen också, trots den blinda förälskelsen i Barack Obama. Förhoppningsvis lyckas McCain-Palin mot oddsen ro hem segern i dag.
– 
