;)
Egentligen borde
marginalen för Obama vara större givet de gynnsamma förutsättningarna. Avgående presidenten Bush har närmast rekordlåga förtroendesiffror och det hade drabbat vilken republikansk kandidaten som helst. Nu råkar det vara John McCain. Därtill har vi finanskrisen och den begynnande lågkonjunkturen där väljare tenderar att straffa de som sitter vid makten. Nu har visserligen Obamas demokrater majoritet i kongressen (som för övrigt har ännu lägre förtroendesiffror än Bush) sedan två år, men presidenten är ändå mest profilerad.John McCain har heller inte fört en särskilt lysande kampanj. Stapplande och stundtals misskött har den ändå lycktas få den ärrade gamle senatorn att vara en verklig utmanare under ett år då republikanerna borde vara uträknade. McCain var strängt taget den enda republikan som kunde lyckas med det. Genom åren har han ofta bråkat med och gått emot det egna partiet och gått sin egen väg. ”Maverick” är ett svåröversättligt epitet som han trivs med, och betyder närmast en sorts frifräsare. Därför klingar det en smula falskt när hans demokratiska motståndare försöker utmåla honom som en representant för någon sorts ”avgrundshöger”.
Detta oberoende
drag hos McCain har förvisso alienerat honom från delar av det republikanska partiets konservativa bas. Det är här Sarah Palin kommer in. Utnämnandet av henne till vicepresidentkandidat var en av de saker McCain trots allt gjorde rätt. På extremt kort tid så lyckades hon engagera och entusiasmera kärnväljarna. Hon står för många av deras traditionella värderingar. Givetvis har demokraterna och deras oblyga påhejare i de inte alls särskilt opartiska massmedierna gjort allt vad de kunnat för att smutskasta henne.Att påstå att Palin skulle vara korkad och erfaren borde falla på sin egen orimlighet, men går om man använder sig av dubbeltänk. Därför var man så snabb med att sätta dit henne. Ju tidigare bilden av henne som en dum lantlolla fastande desto svårare blir det att göra sig av med den. Nu är det inget ovanligt fenomen. Republikanska kandidater får ofta dras med det och utomlands – som här i Sverige – förstärks bara bilden. Se bara på hur personer som Ronald Reagan och George W Bush fortfarande uppfattas.
Palins resumé är annars faktiskt imponerande. Under sina två år som guvernör i Alaska och alla åren i Alaskapolitiken dessförinnan har hon fått mer uträttat och skaffat sig mer exekutiv erfarenhet än de andra kandidaterna tillsammans; McCain undantagen som har sådan erfarenhet från det militära. Hon utmanade det egna partietablissemanget och vann. Hon har bekämpat korruption och slöseri med skattemedel. De andra har mest pratat och pratat i senaten.
Demokraten Barack
Obama är dock något av en ulv i fårakläder, eller snarare en radikal i moderat klädnad. Under de gångna två åren har han gjort sitt bästa för att distansera sig från sitt mer vänsterinriktade förflutna och istället framstå som en enande och helande gestalt någonstans i mitten. Det har underlättats av hans tunna resumé. Han har egentligen inte åstadkommit särskilt mycket. Han har inte gått emot någonting hemma i Chicagos politiska maskineri. Han har haft ovanan att ofta rösta ”närvarande”. Men icke desto mindre så framgår det av de gånger han ändå tagit ställning att han tillhör demokraternas yttersta vänsterflank. Vid en genomgång som tidningen National Post gjort så var han senatens mest vänsterröstande medlem. Trots detta vill han framstå som en enande gestalt över blockgränserna.Det är här Obamas många gånger tvivelaktiga umgängen umgänge kommer in (och som NWT skrev om på ledarplats i onsdags). Hur står det egentligen till med omdömet hos en man som vistats och tillsammans och samarbetat med en obotfärdig terrorist, eller som i tjugo år gått i en kyrka som predikat rashat mot vita. Det gör definitivt inte Obama till terrorist eller rashatare (vilket de som tar upp det här ofta får höra från Obamas försvarare). Det säger dock en del om honom att han uppenbarligen inte tycker det är besvärande att omge sig med sådana personer.
Ett sorgligt kapitel
i denna presidentvalskampanj har också varit de så kallade mainstreammediernas vinklande till förmån för Obama. Därför har Obamas knepiga umgänge och radikala åsikter mörkats. Är det någon som tvivlar på att samma tidningar och tv-stationer inte skulle ha rapporterat om det till exempel, teoretiskt, framkommit att McCain umgåtts med de som bombat abortkliniker, eller gått i en kyrka som förespråkat segregering av svarta och vita? Men Obama är tydligen oberörbar. Massmedierna har skrivit mer om Sarah Palins 17-åriga dotters graviditet än om Obamas bakgrund.När så McCainkampanjen tar upp detta efter att media abdikerat från sin granskande roll så beskylls de för smutskastning. Visst får det ett lätt desperat drag av sig så här i elfte timmen, men vad göra när media varit tysta? Och smutskastning, förvrängningar och rent hån är snarare något som exempelvis Sarah Palin och hennes familj fått stå ut med. Obamas medtävlare i de demokratiska primärvalen Hillary Clinton fick också utstå mycken smälek eftersom hon vågade sätta upp sig mot den ”utkorade” kandidaten Obama. Då betydde plötsligt inte feminismen något längre.
Obama är något av
en teflonman – allt rinner av honom. Han kan sitta och se ”cool” och högdragen ut, och mata anhängarna med luftig men ytterst tom retorik. Det vilar något sektliknande över hans anhängare. Han framställs som någon sorts frälsargestalt där väljarna erbjuds att lita på ord om ”hopp och förändring”, samtidigt som man döljer vad som döljer sig där bakom. För de redan övertygade framstår legitim kritik som kättersk (för att inte säga rasistisk). De icke övertygade kan bara häpna åt och skaka på huvudet åt vad som faktiskt är en ganska obehaglig idoldyrkan av en politisk kandidat. Men räcker det ända till Vita Huset?Politisk redaktör
– 
