;)
Årets presidentvalskampanj har varit bra märklig. Republikanerna har haft ett
automatiskt underläge eftersom väljarna är ordentligt trötta på president
Bush. De utsåg den ärrade senatorn John McCain, som i detta läge var den
enda med en chans att vinna, frifräsare (”maverick”) inom sitt eget parti
som han ofta varit. Demokraterna har fört fram den fortfarande relativt
okände unge senatorn Barack Obama, vars kampanj fått närmast religiösa
övertoner i hur han framställs som någon sorts frälsargestalt. Även om Obama
nu leder så borde hans övertag vara större.
Obamakampanjen
spelar mest på känslor. Vad döljer sig bakom den tomma retoriken om ”hopp och
förändring”? Obama själv har en tunn resumé och har undvikit att ta politisk
ställning många gånger genom att rösta ”närvarande” under sina två år i
senaten. Men vad lite det finns att ta reda på går i mångt och mycket på
tvärs mot den officiella bilden av Obama som en balanserad politiker
någonstans i mittfältet. Han är i själva verket den mest vänsterorienterade
presidentkandidaten någonsin i Amerika.
Han talar hellre om att omfördela välståndet än att skapa nytt, vill höja
skatterna, begränsa frihandeln och trappa ned kriget mot islamisk terrorism.
Hans bakgrund är också märklig. Hans karriär i Chicagos korrumperade
politiska kultur lanserades hemma hos William Ayers, en obotfärdig
vänsterterrorist från Weathermen Underground som numera är lika radikal
professor. Obama samarbetade länge med Ayers i ett projekt för att
radikalisera skolundervisningen.
Obama gick tjugo år i en kyrka där pastor Jeremiah Wright predikade rashat
mot vita och Amerika i allmänhet. Först sedan detta kom fram under sommarens
primärval mot Hillary Clinton kände sig Obama nödgad att lämna Wright, som
han sagt vara sin mentor, och kyrkan. Han har varit inblandad med den mut-
och bedgägeridömde fastighetshajen Tony Rezko, med vars hjälp han fick sitt
hus billigt. Han har hjälpt vänsteraktivistorganisationen Acorn, som nu är
misstänkt för storskaligt fusk med att registrera väljare i 13 delstater.
Och så vidare.
Men räkna inte med
att läsa eller höra om detta i någon av de stora mediaorganisationerna.
Amerikanska så kallade ”mainstreammedia” har helt vinklat sin bevakning till
förmån för Obama. De låtsas inte ens vara opartiska längre. Och eftersom
svenska media bara apar efter de stora i Amerika så är det lika illa här. De
tycker det är viktigare att granska den republikanske
vicepresidentkandidaten Sarah Palins garderob än vad Obama egentligen står
för. Medan allt möjligt förtal, påhitt och nedsättande omdömen förföljt
Palin så lämnas Obama i fred. När en rörmokare i Ohio lyckades få Obama att
försäga sig när det gäller hur han vill ”sprida runt välståndet” med högre
skatter så hoppade media på... rörmokaren!
Implicit och ibland också explicit sägs det att kritik mot Obama skulle vara
rasistisk. Så kan man effektivt tysta meningsmotsåndare. Den så kallade
Bradley-effekten sägs peka på att amerikaner inte skulle vara beredda att
rösta på en svart kandidat när det gäller. Det är mycket troligare att man
inte gärna vill säga till den som gör en opinionsundersökning att man kommer
att rösta mot den populära hopp och förändrings-kandidaten. Men i valbåset
röstar man sedan mot Obamas vänsterpolitik, inte hans hudfärg.
Det har inte varit en upplyftande erfarenhet att följa årets amerikanska
presidentvalskampanj. Väljs Obama trots allt till ny president så beror
mycket på att media abdikerat från sin granskande roll och i praktiken
utgjort en extra kampanjapparat för Obama.
– 
