Kvinnor kan utan kvotering
;)
Foto: Hasse Holmberg/Scanpix [Förstora]
Den 8:e mars firar Internationella kvinnodagen hundra år. Det har hänt mycket under det senaste seklet, inte minst för kvinnor. Men frågan är ifall vi av vana fastnat i teorier som fyllde sitt syfte för decennier sedan och inte ser verkligheten som den är i dag.
Förra veckan diskuterades, i liberala tankesmedjan Timbros regi, kvoteringsfrågan, som har blivit en av Moderaternas profilfrågor på senare tid. I grannlandet Norge har andelen kvinnliga styrelseledamöter ökat sedan det lagreglerades att större börsnoterade bolag måste ha minst 40 procent av respektive kön i styrelserna. Men frågan är om kvoteringen i sig innebär att ett samhälle blir mer jämställt eller ifall reell jämställdhet överhuvudtaget är något som går att uppnå med tvingande lagar. Handlar rentav jämställdhet om någonting helt annat?
Kvotering är ett sätt att försöka komma runt invanda strukturer som påstås gynna en specifik grupp. På kort sikt kan det vara ett sätt att bryta mönster som inte är vitala. Samtidigt finns det anledning att ifrågasätta ifall det i grunden överhuvudtaget är en rättvis princip. För var drar man gränsen för hur rättvisan ser ut? Skall olika etniska grupper också kvoteras in, eller kanske åldersfördelningen balanseras på samma sätt? Och klassdimensionen? Skall det verkligen bara vara högutbildade företagare välförspända med såväl ekonomiska som sociala skyddsnät, som får sitta i beslutande positioner? Varje människa tillhör som bekant fler kategorier än kön. Det är lätt att förbise när det bara är kvinnor och män som ställs mot varandra i den dagliga debatten.
Det finns andra sätt att förändra balansen i samhället om det är målsättningen, men det borde vara en utveckling som sker spontant och inte med politiskt riktade insatser. Kvinnor måste, om de själva vill ha samma villkor som män, uppfinna egna vägar för att nå de positioner de vill ha. Om det innebär exklusiva föreningar, mentorskap mellan kvinnor eller användandet av en annan kommunikation än den traditionellt manliga, må så vara.
Det vore fel att påstå att det är synd om kvinnor i Sverige. Visst finns det hinder om man vill tolka verkligheten så. Men det finns också väldigt stora möjligheter. Om det någonstans finns förutsättningar för kvinnor att göra vad de vill, så är det i Sverige.
Den torra matematiska statistiken talar ett annat språk än den patriarkala myten – framtiden ser ljus ut för det andra könet. 66 procent av alla som tar examen från högskolan är kvinnor. Andelen kvinnliga chefer har ökat från 26 procent 2001 till 32 procent 2008. Om det fortsätter i samma takt så kommer hälften av cheferna att vara kvinnor år 2033.
Att fördjupa sig för mycket i hypotesen att kvinnor står utanför samhället leder inte till något annat än att det mentalt håller enskilda i samma grupp tillbaka. Kanske är det dags att på allvar sluta prata om det kvinnliga könet som det misskrediterade i alla lägen. Det gagnar ingen, allra minst kvinnor själva.
