;)
Många av den borgerliga alliansens mindre partier befinner sig i svårigheter rent opinionsmässigt, särskilt Kristdemokraterna och Centern som båda i flera mätningar balanserar oroväckande nära fyraprocentsspärren. Men än så länge verkar det inte utbrutit någon panik om att de inte skulle klara av att komma in i riksdagen.
Nu är det förvisso inte särskilt sannolikt att så skulle ske. Broder fyra procent, alltså att andra borgerliga väljare hjälper i det här fallet KD på traven, brukar se till det. Samma torde gälla för Centern – bonde fyra procent eller vad det nu skulle kunna kallas. Men det duger förstås inte att lita till det. Partierna borde förstås arbeta för att öka sin röstandel utan att behöva lita till sådan hjälp.
En idé som ibland nämns av borgerliga opinionsbildare vore att man formellt bildade en valallians. De fyra borgerliga partierna skulle gå fram i valet under den gemensamma beteckningen ”Allians för Sverige” men sedan ha skilda valsedlar. Då skulle man slippa risken av att några röster vore bortkastade om det olyckliga skulle inträffa att något parti hamnade under fyra procent. Dessutom så skulle det vara ett synligt tecken på hur sammansvetsade den borgerliga alliansen är och var det något som lyfte dem i valet 2006 så var det just hur själva allianstanken entusiasmerade.
Det finns förstås invändningar mot ett sådant valtekniskt samarbete. Framförallt så skulle det in nuläget, med valet så pass nära, te sig desperat inför väljarnas ögon och ett sätt att försöka manipulera valsystemet för att komma runt ett konstitutionellt hinder. Skulle man bilda en valallians så borde man ha lanserat idén tidigare, innan sådana här spekulationer kom igång.
Rent tekniskt så skulle också en av konsekvenserna av att gå fram under ett och samma namn bli att Moderaterna som största parti får en viss överrepresentation, vilket kanske inte riktigt är det man strävar efter med en borgerlig valallians. Dessutom skulle det effektivt ta död på personvalet. Inga utom möjligen partiledarna, som ändå förmodligen skulle toppa listorna, och ett fåtal högprofilerade namn, skulle ha någon chans att kryssa sig fram om alla ställde upp under samma namn. Kanske heller inte något för borgerliga anhängare av personval att applådera.
Det främsta skälet mot allianslistor är nog att inget av de borgerliga partierna verkar förespråka idén. Därmed är den också inte realistisk, i alla fall inte i nuläget. Kanske det bara är chocken av att förlora regeringsmakten genom att något av partierna faktiskt åker ur riksdagen som skulle få dem på andra tankar. Men just nu är varken Maud Olofsson (C) eller Göran Hägglund (KD) särkilt oroliga, även om det förstås vore tjänstefel av dem som partiledare att utstråla något annat än självförtroende oavsett opinionsläget.
Därmed är det upp till de borgerliga partierna att själva se till att de gör bättre ifrån sig. Det innebär också att Moderaterna måste släppa en del på sin dominans och tillåta att de andras frågor också kommer fram. I Centerns fall till exempel så att vi får en bättre företagarpolitik och i Kristdemokraternas att det blir mer valfrihet inom familjepolitiken.
– 
