;)
Kristdemokraterna står inför ett vägval. Skall de svänga höger eller vänster? Eller skall de helt enkelt försöka stå still och då akta sig för att inte krocka med alla andra som samlats i mitten och rentav riskera att bli såväl överkörda som utknuffade i diket? Vilket val partiet gör kommer att bli avgörande för dess framtid.
Strängt taget så har KD stått inför det här vägvalet en längre tid. Förra året så började dock partiledaren Göran Hägglund tala på ett sådant sätt som förde tankarna till att göra en högersväng. Men om man börjat vrida ratten så har man ännu inte släppt upp kopplingen. Hägglund fortsatte dock att trycka lite på gasen i sitt tal inför partiets kommun- och landstingspolitiska dagar i slutet på förra veckan. Men det krävs mer än så.
Annars har det varit utmärkta tal han har hållit. De har haft en tydlig ideologisk prägel när de flesta andra partier skyr en livlig idédebatt. Utan att nämna själva ordet så är mycket av tankegodset värdekonservativt, det handlar om etik, om vad som är rätt och fel. Den viktigaste poängen med till exempel skattesänkningar, som regeringens jobbskatteavdrag, är inte att det ökar incitamenten till att arbeta utan att det ökar människors självständighet. Vi blir alla mer trygga och oberoende om vi får behålla mer av frukterna av vårt arbete.
Inom KD finns nu starka krafter som vill se en förnyelse av partiet, bland annat representerade av en grupp som kallar sig FFFF, som står för frihet, familj, flit och företagsamhet. KD måste också tvätta bort stämpeln av att vara ett moralistiskt förbudsparti. Som ungdomsförbundsordföranden, Hammaröbon Charlie Weimers, sade till Svenska Dagbladet: ”Vi har haft en historia av att ha pekpinnar när det passar oss, som till exempel snusförbud, och vara emot pekpinnar på andra håll, som i familjepolitiken.” Och Göran Hägglund har själv sagt att vi måste ”förbjuda förbuden”.
Det är här det brister än så länge, i genomförandet, vilket också är en förklaring till att den ändrade retoriken inte lett till några positiva resultat i opinionen. KD ligger alltjämt oroande nära fyraprocentsspärren. För att allt tal om mindre förbud och till försvar för ”verklighetens folk” skall få trovärdighet så krävs det att partiet också visar det i konkret handling. Och det är inte bara Göran Hägglund som måste visa det, det gäller i minst lika hög grad andra kristdemokratiska företrädare.
De måste sluta prata om snusförbud eller folks krogvanor och istället bejaka den frihetstanke som ligger i att låta människor bestämma själva i sina egna sociala gemenskaper. Det är här grupper som FFFF och många inom KDU har en stor roll att spela – om de ges den. Tyvärr finns det alltför många, ofta äldre, bromsklossar som inte förmår eller vill släppa fram de nya krafterna. KD kommer att få ett trovärdighetsproblem om de inte följer upp Hägglunds nya retorik med konkreta politiska förslag.
Hägglund själv verkar av allt att döma inte heller vilja söka strid inom alliansen, vilket är synd även om det är ett valår. De övriga allianspartierna, i synnerhet Moderaterna, borde också tillåta sig att släppa fram KD, särskilt som de allt mer övergett den konservatism som det gamla högerpartiet en gång hade.
– 
