;)
Det kan svänga snabbt i opinionen så därför är osvuret bäst ända fram till valdagen. Den svenska valmanskåren är i dag mycket mer rörlig och otrogen än förr och därför kan opinionssiffrorna röra sig fram och tillbaka på kort tid.
Nu är det Synovate/DN:s januarimätning som visar att den rödgröna oppositionens ledning mer än halverats på en månad. Nu skiljer bara 2,9 procent mellan blocken, och det är inte en statistiskt säkerställd skillnad. Nu måste man komma ihåg att det bara rör sig om en enskild mätning som måste bekräftas av andra framöver innan det går att peka på ett trendbrott. Men också Sifos tidigare mätning visade på att gapet mellan blocken börjat minska.
Att regeringen inte tagit mer stryk av den infekterade debatten om förändringarna av sjukförsäkringsreglerna är hoppingivande. Det visar på att svenska folket inte så lätt faller för den demonisering som skett och att de trots allt inser att det behövs ökade incitament och möjligheter att gå tillbaka till arbete.
Det är heller inte osannolikt att det gick bra för oppositionen så länge de kunde skälla på regeringen med ”stupstockar” och andra osakligheter men att de tog loven av sig själva när de lade fram sitt eget förslag till sjukförsäkring. När de bekände färg visade det sig att de inte hade så mycket att komma med. Förslaget var så luddigt och ofullständigt att det enda man med någorlunda säkerhet kunde säga var att godtycket och otryggheten skulle öka för många, och då vore vi snabbt tillbaka till en politik med ökat utanförskap.
Det uppstår ett mönster att när oppositionen måste konkretisera sin politik så går det inte så bra. Budskapet lockar inte. Under januari så presenterade de rödgröna också sin gemensamma försvars- och säkerhetspolitik, som också den var tunn på substans och fortsatt oenig om en så pass viktig del som den svenska Afghanistanstyrkan. Trovärdigheten som ett seriöst regeringsalternativ fick sig ännu en knäck.
Så här kommer det bara att fortsätta. Ju närmare valet vi kommer, desto mer kommer Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson att tvingas ge besked om vad de vill och vad de står för. Själva den rödgröna konstellationen är inte så populär heller. Den förra kräftgången i opinionen började för oppositionen när de hösten 2008 skulle formalisera samarbetet. Men det är tre partier som inte är riktigt bekväma med varandra och leendena känns ansträngda. Hur skulle det se ut med dem i regeringsställning?
Alliansregeringen hade ett paradoxalt gott opinionsläge under finanskrisen, där deras nyktra återhållsamhet ingav förtroende. Folk vet att krisen och lågkonjunkturen kom utifrån så det verkar ohederligt när Mona Sahlin vill klistra problemen den fört med sig, med ekonomisk nedgång och arbetslöshet, på regeringen. Och nu har konjunkturen dessutom börjat svänga och man räknar med att arbetslösheten inte kommer att bli så stor som man först trodde – nu är det minus 120 000 sysselsatta till år 2011 istället för 300 000 enligt de tidigare prognoserna från finansdepartementet.
Men som sagt, det kommer att krävas mer mätningar för att bekräfta läget. Men handskas alliansen väl med sina kort så kan det gå fortsatt bra för dem i opinionen. Låt oss hoppas det!
– 
