Så hjälper vi Haiti bäst
;)
Foto: Patrick Farrell/The Miami Herald/AP [Förstora]
De fruktansvärda konsekvenserna efter jordbävningen i det utfattiga Haiti trotsar nästan all beskrivning. Det mänskliga lidandet är enormt och det är okänt hur många som dött men det kan röra sig om mer än 200 000 människor. Det internationella hjälparbetet har inte heller fungerat ordentligt även om samordningen är bättre nu än vid tidigare naturkatastrofer.
Prioriteten nu måste förstås vara att ge de plågade haitierna den katastrofhjälp de så desperat behöver. Både stater och internationella hjälporganisationer gör storartade insatser men tyvärr så finns det fortfarande många hinder både på vägen och kanske framförallt på marken i Haiti. Det är nämligen ett land som fullständigt slagits i spillror och som nu saknar en effektiv statsmakt. Och det var inte mycket bevänt med denna statsmakt före jordbävningen heller, vilket är en stor del av förklaringen till att katastrofen blivit så stor som den nu är.
Det kan låta som en truism, men fria och välmående demokratier brukar mycket lättare klara av naturkatastrofer – det må vara jordbävningar, orkaner, missväxt, epidemier eller översvämningar – än fattiga, korrumperade och rättslösa länder. Och Haiti har under i stort sett hela sin existens varit ett miserabelt land att bo i. När en kraftig jordbävning (7,1 på richterskalan) drabbade San Fransisco 1989 dog 67 människor och orsakade inte på långa vägar så stor förstörelse som den som drabbat Haiti och huvudstaden Port-au-Prince.
Haiti har heller inte haft någon brist på utländskt bistånd innan jordbävningen. Faktum är att en stor del av ekonomin och administrationen kretsat kring just biståndet. Det är ingen tillfällighet att personal från FN och andra biståndsorgan också drabbats hårt av jordbävningen. Men det är uppenbart att allt detta bistånd inte hjälp Haiti och det lär det inte göra i framtiden heller. När väl den omedelbara nöden avhjälpts är det dags att börja titta på hur man kan få Haiti att bli en fungerande statsbildning. Traditionella biståndssatsningar har ju inte hjälpt. En talande siffra är att landet 2007 fick tio gånger mer i bistånd än i utländska investeringar.
Men det blir en extremt svår uppgift. En redan dysfunktionell statsorganisation har nästan upphört att existera och för att hålla ordning i kaoset så får man förlita sig på utländska soldater. Det gäller att skapa institutionella förutsättningar för Haiti att kunna utvecklas. Det innebär att se till att det finns myndigheter som inte är korrupta och genombyråkratiserade, att lagar och regler efterlevs, men att det inte finns för många av dem, att man skyddar äganderätten och en mängd andra saker vi brukar ta för givna i vår del av världen.
Det blir inte lätt men det borde inte avhålla oss – och haitierna, för detta måste göras tillsammans med haitierna – från att försöka. Haiti delar ön Hispaniola med Dominikanska republiken, som har en bruttonationalprodukt som är sex gånger högre än Haitis.
Vad omvärlden inte bör göra är att oreflekterat skicka bistånd till Haiti som bara befäster en osund beroendekultur och hindrar egna initiativ och utveckling. I det korta perspektivet är läget som sagt annorlunda, när mat, mediciner, sjukvård och röjningsinsatser måste till, men i det långa perspektivet är det bara hjälp till självhjälp som kan lyfta västra halvklotets fattigaste land.
