Inte bara för eller emot
;)
Foto: Geir Otto Johansen/Scanpix arkiv [Förstora]
Vargfrågan är extremt känslig här i Värmland och åsikterna är mycket polariserade. Det finns tyvärr väldigt lite utrymme för nyanser i debatten. Vad man en tycker så anses det väldigt fel av bortåt hälften. Till det kommer alla avarter med hot och smädelser av meningsmotståndare. Men det måste ändå gå att diskutera vargfrågan och rovdjurspolitiken i stort på ett seriöst sett.
Från och med i år så är det tillåtet med licensjakt på ett begränsat antal vargar och redan den första dagen, den 2 januari, lyckades man skjuta de flesta vargarna. I går så fälldes till sist den varg som skadesköts i helgen och därmed var Värmlands kvot på nio dödade vargar uppfylld.
Att det gick så snabbt överraskade många, men så var också förberedelsearbetet stort liksom antalet inblandade jägare. Det borgade för ett snabbt resultat. Dessutom så vet man för det mesta ungefär var våra vargar befinner sig.
Den nuvarande regeringen har mer tillmötesgått jägarnas och glesbygdens intressen när den införde den nya politiken och för det har det fått kritik från de som värnar våra rovdjur. Och det ligger en del i kritiken. Risken är att man lokalt blir för generös när det gäller skyddsjakt. Också rätten för jägare att skjuta varg utanför hägn om de hotar tamdjur och jakthundar riskerar att det kan bli ren vargjakt då det är svårt att i efterhand fastställa händelseförloppet.
Men samtidigt måste man också erkänna att det i längden hade blivit svårt att driva en rovdjurspolitik på kollisionskurs med de som närmast berörs – de boende i glesbygden och jägarna. Där är vargens närvaro ofta en realitet på ett annat sätt än vad den är för människor som bor i städer och tätorter. För att bedriva en framgångsrik politik som ändå innebär att vi har kvar vargen så måste det ske med acceptens hos de som bor i vargområden.
Det är här som licensjakten kommer in. Om vi med den lyckas få denna acceptans vore mycket vunnet. Då känner man att man trots allt har kontroll över frågan och att myndigheterna tar ens oro på allvar. Vargfrågan har annars ofta fått vara en ställföreträdande symbolfråga när det gäller konflikten mellan land och stad.
Men får vi då en livskraftigare vargstam av det här? Det kan man förstås undra. 200 individer är egentligen alldeles för få för att skapa tillräcklig genetisk variation och inaveln är ett stort problem. Avskjutningen kommer att minska populationen ytterligare. Men å andra sidan så skulle man ju kunna passa på att skjuta just de vargar som har sämst genetiska förutsättningar.
Det är här man kan rikta kritik mot det sätt som årets jakt har organiserats – att mer eller mindre urskiljningslöst gå ut och snabbt skjuta upp den tilldelade kvoten. Bättre hade nog varit om man först hade försökt identifiera de genetiska problemvargarna för att sedan försöka jaga just dem. Våra vargforskare har ofta en hyfsad uppfattning om detta och de borde kunna hjälpa till.
En lösning på inaveln som diskuterats är inplantering utifrån. Även om det för en sund vargstam vore bra så kan man undra hur lyckat det är när en av de mest ihärdiga myterna från vargmotståndarna är att vargens återkomst just berodde på inplantering. Vill vi underblåsa den myten?
