Blodsförtal och tryckfrihet
;)
Foto: Ariel Schalit/AP [Förstora]
Efter Aftonbladets famösa publicering av en artikel som andas gammal unken antisemitism har diskussionerna mest kommit att handla om yttrande- och tryckfrihet snarare än om det budskap som artikeln förmedlar. Det är synd men på Aftonbladet drar man säkert en suck av lättnad över att ha lyckats manövrera in debatten på det spåret.
Påståendena i frilansjournalisten Donald Bostöms stort uppslagna artikel på Aftonbladets kultursidor den 17 augusti är inget annat än ett återberättande i modern tappning av gamla antisemitiska myter som funnits sedan medeltiden. Då gällde detta blodsförtal (”blood libel” på engelska) att judarna kidnappar barn för att använda deras blod till det osyrade brödet. Nu handlar det om att stjäla organ från palestinier.
Man måste vara bra okänslig för den tusenåriga antisemitismens uttryckssätt för att inte se de uppenbara parallellerna, eller också är man rent okunnig. Det kan förstås vara så att man mycket väl förstår men av olika skäl väljer att strunta i det, men så illa kan det väl ändå inte vara? I alla händelser så har omdömet brustit gravt när artikeln släpptes igenom.
Och nej, det är inte att vara emot tryckfriheten att säga så. Tryckfrihet innebär inte att man utan vidare kan trycka vad som helst utan kritik. Bortsett från de uppenbara begränsningar som finns av yttrande- och tryckfriheten när det gäller till exempel förtal och hets mot folkgrupp så innebär det också rätten att gå i svaromål och kritisera.
Rätten att kritisera gäller också för statsråd och ambassadörer, så länge de inte lägger sig i publiceringsbeslutet i sig. Sedan är det en helt annan sak att det är mindre lämpligt av ministrar att göra så. Så långt är det helt i sin ordning att inte kräva fördömanden eller ursäkter av regeringsmedlemmar. Ansvaret vilar helt och hållet på Aftonbladet.
Därför har det varit synnerligen olämpligt när företrädare för den israeliska regeringen krävt officiella svenska avståndstaganden. Därmed har man hjälpt till att flytta fokus från moderna antisemitiska myter till en diskussion om yttrande- och tryckfrihet. Det har knappast gynnat Israels redan trängda sak i Sverige. Dessutom har man helt i onödan låtit det hela bli en konflikt mellan två länder, två regeringar. Det finns kanske en del in- och utrikespolitiska skäl till det, men dessbättre har också agerandet fått kritik i Israel.
Men detta får inte få oss att låta Aftonbladet slippa undan kritik. De har gjort sig skyldiga till ett grovt övertramp i och med Boströms artikel. För övrigt var det inga nya skrönor han framförde. De härrör från 1992 och var tidigare publicerade i boken ”Inshallah” (Ordfront, 2001) med benäget bistånd från såväl UD som organisationer till övervägande delen finansierade med svenska biståndsmedel (Diakonia, Forum Syd med flera), vilket onekligen är en besvärande omständighet för den svenska regeringen, även om den var S-styrd då.
Det är också intressant att studera det hyckleri som förekommer när man jämför med reaktionerna på de danska Muhammedkarikatyrerna och Lars Vilks' rondellhundar. Då var det inte alls så många som ryckte till tryckfrihetens försvar utan istället ville ha offentliga fördömanden över publiceringen som kunde uppröra muslimer. Ofta är det samma personer som då krävde fördömanden som nu tycker tvärtom. Upprörda judar är tydligen inte lika viktigt.
