;)
Arbetarrörelsens främsta uttalade mål historiskt har varit att bygga ut välfärden och att hålla nere arbetslösheten. Sett för sig kan man förvisso som konservativ ställa sig positiv till detta – under förutsättningen att det handlar om att stärka civilsamhället. Sedan Karl Marx dagar har dock krossandet av familjen varit centralt i all socialistisk politik, och i Sverige har familjerna kommit att få den sämsta ställningen i hela EU. När arbetarrörelsen nu till slut börjar tyna bort, efter sitt misslyckade välfärdsstatsbygge, är det väl ändå dags att återupprätta den verkliga välfärden: livet i den egna familjegemenskapen.
Parallellt med att tempot i arbetslivet har skruvats upp har både kvinnor och män med familj de senaste tio åren ökat sin arbetsbörda i hemmet – till 41,3 timmar respektive 31,2 timmar i veckan. Detta parat med de rådande politiska kraven på att bägge föräldrarna ska yrkesarbeta heltid (ofta räcker inte ens detta, utan man måste ändå få bidrag) gör att nästan all vaken tid går åt till arbetsuppgifter i ett normalt svenskt familjehushåll. Det är inte undra på att svenskarna är jordens mest sjukskrivna folk! Och det är också ett demokratiskt problem, då alltför få har möjlighet att engagera sig i politiken. Därför kan svenska familjer inte heller föra sin egen talan.
Att införa möjligheten till avdrag för hemarbete skulle inte bara stärka familjen och folkhemmet, utan tveklöst också ge fler arbetstillfällen såtillvida att alla föräldrar inte måste jobba 100 procent utanför hemmet för att försörja sin familj. Det skulle också öka hushållens köpkraft och därmed medföra ökad konsumtion och mer pengar i omlopp, vilket i sig har en stimulerande inverkan på ekonomin. Kort sagt: ekonomin i landet kan på detta vis stärkas utan att folk i allt större utsträckning jobbar sig till utbrändhet.
Alliansregeringens införande av möjligheten att göra avdrag för hushållsnära tjänster, och den utbyggnad av marknaden för hushållsnära tjänster som därmed har påbörjats, är förstås utmärkt. Detta borde man satsa betydligt mer på, det borde rentutav betraktas som en välfärdspolitisk målsättning. Dels för att det underlättar för familjerna, dels för att fler arbetstillfällen skulle uppkomma i samhället som man inte behöver ha någon speciell utbildning för att klara av. Efterfrågan på denna typ av tjänster är skyhög, och därmed skulle det onekligen också minska svartjobben i samhället – vilket leder till att fler betalar skatt samtidigt som de försörjer sig själva.
Avdragen ska givetvis kunna göras gemensamt för både familjer och sambos – varje familj eller samboende par utgör ju en ekonomi. I ett samboförhållande är det förstås möjligt att ha separata ekonomier, men gifta makar har enligt lag gemensam ekonomi. Möjligheten till sambeskattning för familjer och sambos borde därför vara en självklarhet. Situationen idag att den samlade skatten blir högre för en familj där exempelvis den ena försörjaren tjänar 45 000 kr/mån och den andra 15 000 kr/mån än för en familj där båda försörjarna tjänar 30 000 kr var, är direkt stötande: den totala inkomsten för båda hushållen är ju densamma!
Det borde vara självklart att en modern välfärdspolitik inriktar sig på att underlätta så mycket som möjligt för familjerna. Ändå är Sveriges familjeparti framför andra Kristdemokraterna knäpptysta i sådana här frågor, och inriktar sig mest på vårdnadsbidrag och pappamånad. När kommer den verkliga förnyelsen?
– 
