Monarkin är klart demokratisk
;)
Foto: Fredrik Sandberg / Scanpix [Förstora]
I sommar har vi haft förmånen att bevittna inte mindre än två kungliga förlovningar i Sverige. Att båda prinsessorna i nuvarande generation kungabarn skulle låta kungöra detta med bara någon månads mellanrum hade väl ingen anat. Nu har alltså även prinsessan Madeleine förlovat sig med sin Jonas Bergström, och rojalistisk yra råder i konungariket Sverige. Republikanerna rynkar som vanligt på näsan åt vad de kallar för en odemokratisk samhällsinstitution. Just därför kunde det vara på sin plats att erinra om de demokratiska argumenten för monarkin.
Först ska sägas att här nu sätts likhetstecken mellan arvsmonarki och monarki, eftersom det är ärftlighetsprincipen som i våra dagar skiljer monarkin från republiken, vilken för sin del bygger på valprincipen. Det är också specifikt den konstitutionella monarkin som avses och förordas.
När man talar om demokrati är det viktigt att inte bara se till själva formen, utan desto mer till resultatet. Till att börja med visar alla opinionsundersökningar att 80 procent av svenska folket stödjer monarkin. Få företeelser överhuvudtaget i Sverige åtnjuter sådant massivt folkligt stöd. Väl att märka har de europeiska länder som varit monarkier under 1900-talet även varit de stabilaste demokratierna: Belgien, Danmark, Nederländerna, Norge, Storbritannien och Sverige.
Förutsättningarna för maktdelning spelar givetvis stor roll ur demokratisk synpunkt. En president kan inte ha så lite makt som den svenske monarken har idag. Till skillnad från monarken måste presidenten ha makt för att kunna fylla någon som helst funktion. I den konstitutionella monarkin fördelas makten inom den folkvalda regeringen, i republiken koncentreras och centraliseras makten ännu mer – eftersom presidenten måste ha makt. I en republik finns det inget konstitutionellt hinder mot maktcentralisering, men i en monarki är den politiska maktdelningen inte hotad förrän den konstitutionella monarkin som sådan måste upplösas. Monarkin utgör sålunda en säkrare form av maktdelning. Att det behövs ett tak för den politiska makten har 1700-talets absolutism och 1900-talets diktaturer lärt oss (men kanske inte republikanerna?).
Sedan finns faktiskt ett demokratiskt värde i att statschefsämbetet går i arv. Det innebär nämligen att det inte kan gripas av en politisk karriärist eller notorisk maktmänniska. I en monarki uppfostras den blivande statschefen redan från tidig ålder i hur han/hon ska sköta sina representativa och ceremoniella uppgifter som rikets statschef och kunna företräda alla medborgare i en nationell gemenskap. Om man istället väljer statschef är denna säkert lika kompetent som ministrar i allmänhet brukar vara, men har i motsatts till monarken inte uppfostrats och utbildats för ämbetet under hela livet. Den livslånga inskolningen har följaktligen också ett värde ur demokratisk synpunkt.
Monarken står över de dagspolitiska besluten och representerar hela folket genom historien, medan en president alltid är vald av en viss politisk gruppering. Så länge som syftet är att statschefen verkligen ska representera folket, är alltså monarken bättre lämpad för detta än presidenten – på flera vis. Som konservatismens lärofader Edmund Burke noterade år 1790 i Reflektioner om den Franska revolutionen: det är lättare att inympa fördelarna med republik i monarkin, än fördelarna med monarkin i republiken.
