;)
Den årliga Pridefestivalen har inletts i Stockholm, och pågår under en vecka med den välbekanta Pride-paraden som avslutning på lördag. Mediabevakningen kring evenemanget överträffar det mesta, och Pridefestivalen har i allt väsentligt kommit att ersätta den tidigare Stockholm Water Festival som sommarens folkfest i huvudstaden. Pride framställs som en enda stor, fin manifestation mot diskriminering och förtryck av HBT-personer – alltså homosexuella, bisexuella och transsexuella. Men är den verkligen det?
Årets Pride-program skiljer sig inte i sak från tidigare år. Där ingår hångelmanifestationer, kubbspel med gummipenisar, utställningar med könsorgan i olika lägen och vinklar, frågestunder om strap-on-dildos och mängder av seminarier på ämnen som onani, polyamori (att ha flera sexpartners samtidigt) och swingerklubbar (träffpunkter för personer som vill ha sex med andra enligt givna preferenser). Och detta har ju knappast någonting med homosexuellas (eller andras) likaberättigande att göra – egentligen.
I själva verket är Pride ett maxat sexualiseringsjippo, där tre sociala minoritetsgrupper missbrukas som slagträ mot den borgerliga moralen, de traditionella familjevärderingarna och tvåsamhetsidealet. Syftet är att driva på sexualiseringen av det offentliga rummet och politiseringen av det allra innersta av privatlivets helgd, nämligen sexualiteten. Pride är således inte heller så mycket den påstådda frizonen för HBT-personer, som det är en tummelplats för allsköns kulturradikaler. Jämlikhetssträvandena har övergått i ren och skär queermarxism, komplett med en stenhård ”den som inte är med oss är emot”-attityd och kamp för att ersätta befintliga och naturligt framvuxna strukturer med nya konstruerade.
Frågan måste till slut ställas om detta evenemang verkligen är ägnat att öka den sociala acceptansen för homosexualitet, bisexualitet och transsexualitet? Pride betonar i betydligt högre utsträckning det abnorma framför det normala, och detta demoniserar nog mer än någonting annat dem som festivalen påstås vara till för att främja.
Homosexuella är i regel inte några perversa sexgalningar. De flesta är som vem som helst både på ytan och ifråga om livsstil. För dem handlar likaberättigande om att folk inte ondgör sig över att man har en partner av samma kön och att slippa diskriminering i arbetslivet. Inte om att få ha sex i stadsparken, få visa brösten på öppen gata eller slicka i sig en fallosformad klubba utan att folk tittar konstigt. Eller för den delen – och detta bör understrykas – att bli betraktad som något slags djur ifört knallrosa tuppkam, inoljat bröst, nitar, läderstrings och koppel runt halsen.
Den vanlige HBT-personen lever inte ens ett sexuellt utsvävande liv. Därför ter sig nog Pride – i synnerhet den parodiska charaden till avslutningsparad – för de allra flesta med sådan läggning som någonting i grunden hånfullt och förnedrande.
Vill man manifestera sitt stöd för mänskliga rättigheter och likaberättigande för HBT-personer måste man kunna göra det betydligt bättre än såhär. Förslagsvis först och främst med mera normaliserande, upplysningsinriktad seminarieverksamhet än den översexualiserade, obscena version av Pride som i dessa dagar äger rum. För det andra med ett alldeles vanligt demonstrationståg, med banderoller och viftande politiska flaggor.
– 
