;)
I den bästa av världar skulle naturligtvis statsmakten ägna sig huvudsakligen åt beskydd, administration och att garantera en rimlig lägsta standard åt de medborgare som inte klarar sig själva. Den privata sektorn och det privata livet borde få utvecklas och klara sig bäst på egen hand. Men idén om att politiker ska hålla sina långa fingrar borta från det privata tycks ha varit närmast förhatlig för de dominerande politikerna i Sverige under 1900-talet – det vill säga Socialdemokraterna.
Att sossarna gjort sitt bästa för att reglera och klämma åt näringslivet är absolut ingen hemlighet, det ingår alltjämt i deras offentliga retorik. Desto tystare talar man – numera inom hela det politiska etablissemanget – om hur familjen som institution i samhället har krossats och relativiserats så till den grad att de svenska familjerna idag har den sämsta ställningen i hela västvärlden. Familjen existerar inte ens som rättssubjekt i svensk lagstiftning, och inget laga skydd finns för familjen som sådan. I avsaknad av en definition av familjebegreppet blir även Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i detta hänseende helt tandlös.
För att ge en sammanfattande överblick över den rådande situationen för familjen i Sverige idag: Gifta par får inte deklarera ihop trots att hushållsekonomin är delad och att de svarar gemensamt för varandras skulder enligt lagen. Bägge föräldrarna måste heltidsarbeta för att ha råd med skatten. Barnen ska uppfostras kollektivt, och allra helst med genuspedagogik, på dagis. Allt fokus på ungdomars liv och rättigheter undergräver föräldrarollen till att bli föga mer än en försörjande funktion och familjelivet en kollektiv boendeform. Och så har individualiseringen i samhället bland mycket annat medfört att antalet skilsmässor skjutit i höjden de senaste decennierna.
I själva verket håller till och med familjen som koncept idag på att urholkas: mamma, pappa, barn har blivit politiskt inkorrekt. Varje försök att lösa tillvaron på ett mera familjeinriktat sätt än det ovan påbjudna straffas ekonomiskt, och hånas av både media och den politiska eliten för att vara ”bakåtsträvande”. Problemet är förmodligen att i familjen kan värderingar och idéer gro som politikerna inte har godkänt – i synnerhet i en traditionell familj.
Nedbrytandet av familjen är det kanske enskilt största sociala problemet i Sverige idag. Studier i USA visar också att i spåren av detta följer en stegring av våldsbrott, ungdomsbrottslighet, tonårsgraviditeter, välfärdsberoende bland desto fler vuxna och fattigdom bland barn. I den mån detta kan kallas utveckling, så är det definitivt inte i riktning mot ett bättre samhälle.
Familjen måste återupprättas. All politik borde rimligen ta sin utgångspunkt i vad som är det bästa för familjen! Det är förbluffande att det bara finns ett enda svenskt parti som överhuvudtaget intresserar sig för familjen, och det är Kristdemokraterna. Men de har ännu inte på 45 år förstått vilken roll de har att spela givet dessa förutsättningar, och idag hör man ifråga om familjepolitik endast tal om vårdnadsbidrag och pappamånad från deras håll.
Här är i alla fall en politisk fråga med stort potentiellt genomslag. Enligt en opinionsundersökning nyligen anser cirka 80 procent av svenska folket att familjen är viktig eller mycket viktig. Vägen till en ny politik för Sveriges familjer – Sveriges framtid! – ligger öppen. Satsa på Din familj nu i helgen, ingen annan gör det än så länge.
– 
