Den fadda skattesmaken består
;)
Nere i Europa är det normalt att man går på restaurang med familjen varje fredag. Detta eftersom de hårt arbetande föräldrarna dels vill spendera tid i lugn och ro med familjen, och dels vill ta ledigt från matlagningen i alla fall en dag i veckan. Detta leder till att antalet restauranger är fler, och därmed att restaurangpriserna hålls nere genom konkurrens. Samtidigt ökar kvaliteten på de bästa restaurangerna.
För att gradera denna matkvalitet har ”Guide Michelin”, eller
Michelin-guiden som man säger på svenska, inrättats. I den listas världens
bästa restauranger, graderade med en till tre stjärnor. En stjärna betyder
att restaurangen är värd ett besök, två stjärnor att den är värd en omväg.
Tre stjärnor betyder att matupplevelsen är så utsökt att den är värd resan i
sig. Sverige har totalt 12 restauranger med en stjärna i Michelin-guiden,
och 2 tvåstjärniga. Guidebokens hemland Frankrike har inte mindre än 449
enstjärniga, 73 tvåstjärniga och 26 trestjärniga restauranger (2009).
Detta grämer tydligen Alliansregeringen, som nu vill göra en riktad satsning på att få fart på den svenska restaurangkulturen. Ambitionen är att göra Sverige till ”Europas nya matland”, som ska locka turister, skapa nya jobb och få fler restauranger med stjärnor i Michelin-guiden. Vackert så! Tyvärr skiljer sig Sverige markant från kontinenten ifråga om restaurangvanor. Här finns ingen tradition att äta middag regelbundet på restaurang, det gör svenssonfamiljen kanske någon enstaka gång per år.
Det beror på att den hårt arbetande svensken helt enkelt inte har
råd. Man kommer inte ifrån att roten till problemet är de höga skatterna.
Restaurangägaren har för lite över efter inkomstskatten, fastighetsskatten
är så dyr att han till skillnad från sina europeiska kollegor inte kan bo i
samma hus som restaurangen, momsen är för hög och arbetsgivaravgifterna
likaså. Förutom att detta ökar priserna på restaurangmaten så leder det
minimala kundunderlaget i sig till att restaurangerna behöver ta ut ännu
högre priser. Konkurrensen är också mindre om den bästa maten, så även om de
svenska stjärnkockarna gång på gång vinner de finaste internationella
priserna så saknas förutsättningarna att komma i närheten av en trestjärnig
restaurang i Sverige.
Det sista är ett faktum som tacksamt nog uppmärksammas av jordbruksminister Eskil Erlandsson (C). Men när han nu stolt kungör att regeringen avsätter 160 miljoner kronor på kompetensutveckling, stöd till den småskaliga livsmedelstillverkningen och utveckling av företagen inom mat och turism – ja, då klingar det onekligen falskt och sossigt i borgerliga öron. Hur välsmakande satsningen än verkar.
Den viktigaste insikten som en borgerlig regering måste göra är
nämligen under alla omständigheter att köpkraften är betydligt svagare i
Sverige än nere i Europa. Det är framför allt där som skon klämmer.
Alliansens satsning kan mycket väl leda till att antalet arbetstillfällen
ökar, och därmed i viss mån konkurrensen. Men viktigare än att Sverige blir
ett turistland för sin goda mat (!) är att svenskarna själva får råd att äta
på sina restauranger. Det handlar ytterst om någonting så borgerligt som
rätten till kultur och att kunna spendera tid med sin familj utanför
vardagens stress.
