Visst får man ett litet sår i själen som det tar en stund att läka varje gång man hör om det fruktansvärda sätt som riksdagen nu i så många decennier har hanterat brottet våldtäkt. Våldtäkt i gängse mening – sex utan samtycke – är nämligen tillåtet enligt svensk lag. Vad som inte är tillåtet är att samtidigt misshandla eller hota offret, då döms man till fängelse. Tidigare i sommar frikändes följdriktigt återigen två män av Högsta Domstolen trots att samtycke till sex bevisligen saknades. Madeleine Leijonhufvud skriver utmärkt om saken i Svenska Dagbladet 9/7.
I Säffle däremot fälldes en man nu för våldtäkt samt misshandel av sonen till den våldtagna kvinnan. Han döms till ett och ett halvt års fängelse och 120 000 kr i skadestånd till kvinnan. Efter avtjänat straff ska mannen utvisas. Även om denne man trots allt (får man väl säga) kunnat dömas för våldtäkt i Sverige, så infinner sig – för vän av ordning – ett antal andra frågor relaterade till straffet. Kommer mannen ha råd att betala skadeståndet? Ska han jobba för att spara ihop dessa pengar under ett antal år i Sverige innan han utvisas? Kommer inte det att ta ganska lång tid?
Nu är det i och för sig så att detaljerna och förutsättningarna i just detta enskilda fall inte ter sig lika intressant som själva principfrågan kring det där med skadeståndet. Det händer alldeles för ofta att gärningsmannen aldrig någonsin får råd att betala skadeståndet till brottsoffren. Detta trots att svenska skadestånd är rekordlåga vid en internationell jämförelse. Inte sällan är det missbrukare som aldrig får råd att betala skadeståndet, men som på något mirakulöst sätt ändå har råd med sitt fortsatta missbruk. En annan viktig faktor är att det alltid är svårt för en person dömd till fängelse att få jobb efter avtjänat straff.
Vid sidan om det problematiska i att skadestånd långtifrån alltid utbetalas, ter det sig också fullständigt absurt att gärningsmannen enligt lagens påbud genom skadeståndskravets utformning fortsätter att ha en relation till brottsoffret. Ingenting torde väl ändå vara viktigare för brottsoffret än att få bli lämnad ifred och så gott det går glömma bort gärningsmannen och brottet. Men det svenska samhället har inte på många decennier stått på brottsoffrets sida.
Att få ut skadeståndet måste ändå betraktas som en fråga om grundläggande rättvisa. En lösning är att Allmänna arvsfonden betalar ut skadeståndet, och så får brottslingen en skuld dit som han måste betala av.
Enligt lagen tillfaller samtliga medel från ett dödsbo utan känd arvinge Allmänna arvsfonden. Fonden har idag till syfte att med innestående medel främja verksamhet av ideell karaktär till förmån för barn, ungdom och personer med funktionshinder. Det rör sig om många miljoner årligen. Mycket pengar går regelbundet till genusrelaterade och RFSL-relaterade projekt.
Det ena behöver ju inte utesluta det andra, men att brottsoffer får ut sitt skadestånd handlar om grundläggande rättvisa – det borde tveklöst stå över välfärd och välgörenhet i prioritet. Om bara brottslingarna betalar av sina skulder till Allmänna arvsfonden så finns ju ändå pengar till resten av dagens verksamhet. Det känns i alla fall som att samhället borde ge ett betydligt starkare skydd åt brottsoffren, än vad som idag är fallet.




















































– 







































