I lördags höll statsminister Fredrik Reinfeldt (M) det avslutande partiledartalet i Almedalen. Det var dock betydligt mera den nytillträdde EU-ordföranden än partiledaren som stod där. Reinfeldt lyckades – och lyckas också i allmänhet – bra med att framstå som en sympatisk person och statsman. Han har en eftertänksam och lyssnande stil som står i bjärt kontrast till hans arrogante och bufflige företrädare Göran Persson (S). Dessa karaktärsdrag är givetvis av stor vikt både för hans förtroende hos den svenska väljarkåren, men också för möjligheterna att lyckas agera ledare i EU-sammanhanget med dess många starka viljor och intressen.
Reinfeldt inledde sitt anförande med en 10 minuters exposé över den svenska stormaktstiden. Ur konservativ synpunkt är historiemedvetenhet alltid önskvärt, och att anknyta nutiden med de långa linjerna i historien. Men jämförelsen med stormaktstiden var nog mer illustrativt på ett annat sätt än vad Reinfeldt själv hade avsett. För samtidigt som ingen får tro att man är något i Sverige, och även en politiker som Reinfeldt uttrycker att man inte ska vara stolt över ”fornstora dagar”, så tror politikerna att vi med våra ynka 9 miljoner invånare alltjämt är en stormakt som världens länder ser och rättar sig efter. Och för den delen att svenska folket har ett lite större världsansvar än andra, i synnerhet vad gäller miljöfrågan – vilken stod i centrum för Reinfeldts tal.
Kontentan av talet var att Sverige nu ska visa världen att det går att förena höga klimatambitioner med ekonomisk tillväxt. Enligt Reinfeldt handlar detta om höjd koldioxidskatt och utsläppsrätter. Visserligen är det så att även om Sverige reformerade sig tillbaka till grottstadiet så skulle det inte ge minsta mätbara effekt på världsklimatet. Men även om klimathysterin är överdriven, så måste människan förr eller senare utveckla mera långsiktigt hållbara energikällor än de fossila. I så måtto fanns åtminstone små konservativa korn med.
Men Reinfeldts överdrivna svartmålande av den svenska historien bör inte få passera obemärkt förbi. Han gjorde en poäng av att den svenska stormaktstiden var en misslyckad samhällsmodell, som historiens dom slog hårt mot. Faktum är att den samhällsmodellen, utformad av geniet Axel Oxenstierna, än idag imponerar på moderna statsvetare som funderar i helt andra banor än de krig och det lidande som verkar vara det enda Reinfeldt ser. Att framhålla stormaktstidens Sverige som särdeles krigiskt och brutalt är inte heller rättvist. Det var så Europa fungerade på den tiden, och andra länder var desto mera framgångsrika i sina erövringar och kolonialiseringar.
Den svenska stormaktstiden varade i 110 år, 1611-1721. Under den tiden rådde en av de längsta fredsperioderna i Sveriges historia, nämligen 1679-1700. Det är inte en del av vår historia som vi behöver skämmas särskilt över. Vad än Reinfeldt sade i Almedalen finns ingenting skamligt i sig i att ha varit ett ”fattigt bonnaland”. Tvärtom ska vi nog vara glada givet förutsättningarna att vi slapp bli underkuvade av Ryssland eller Danmark, som båda till skillnad från Sverige hade livegna bönder ända in i modern tid.
Det europeiska samarbetet hade kunnat se mycket värre ut redan för 300 år sedan om det inte hade varit för det ansvarstagande Sverige.




















































– 







































