;)
Arbetslöshet bland ungdomar är alltid ett problem, både för ungdomar – och för politiker. Inte minst när den, som i Sverige, hör till EU:s högsta. Fenomenet är inte nytt. Socialdemokraterna har tidigare bland annat försökt lösa det genom att så många som möjligt skall läsa på högskola. Det är nämligen bara när man är med i statistiken över öppen arbetslöshet som det existerar ett problem. Om en kotte faller i skogen och det inte finns någon där att höra den, då hörs den väl inte? Ungefär så.
Under årets Almedalsvecka är ungdomsarbetslösheten en fokuserad fråga. Samtidigt som Folkpartiet gör ett utspel i syfte att minska densamma, kritiserar Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) för att medvetet dölja hur hög ungdomsarbetslösheten är.
Till skillnad från S som i regel alltid gått på symptomen, vill FP nu gå på själva den bakomliggande sjukdomen. De föreslår åtgärder för att göra det lättare att anställa ungdomar, och vill införa ett lärlingssystem med löner under dagens lägstalöner. Självklart är LO-basen Wanja Lundby-Wedin ilsken över detta, förmodligen inte av solidariska skäl för samhällets svaga så mycket som för att det kraftigt skulle beskära fackets makt. Men det säger hon förstås inte. FP är sluga som tar ett sådant steg på detta vis.
Så om FP får bestämma skall ungdomar helt enkelt få jobba för lägre lön, och det skall vara lättare att säga upp dem. Därmed blir ungdomar både lättare att anställa och risken med att anställa dem mindre. Så långt allt väl, och om inte jobbförutsättningarna passar för den enskilde ungdomen så har han/hon ju ändå incitament till exempel att studera.
Vilket osökt leder oss in på det faktum att när man talar om ungdomsarbetslöshet så talar man i regel inte om akademiker. Man talar om unga arbetare. Ungdom är man i sammanhanget mellan 18–24 år, och få högskolestuderande är färdiga innan de fyllt 24 år. Dessutom är det få nyutexaminerade som får ett fast jobb motsvarande deras utbildning inom ett år efter examen.
Akademikerarbetslöshet har i stort sett alltid rått i Sverige. Men märkligt nog har varken de röda massuniversitetsförespråkarna eller de blå bildningsidealisterna någonsin velat se i den riktningen.
Först har studenterna levt under existensminimum (4500 kr/mån när alla fasta avgifter som till exempel boende är betalda) under hela studietiden, och uppå det dragit på sig ett saftigt lån istället för att tjäna lön på arbete. Därefter får de inte någon arbetslöshetsersättning om de inte har jobbat under studietiden, och jobbar man under studietiden så får man sänkt studiemedel förutom att man får sämre betyg att konkurrera med. Dessutom är man inte prioriterad hos Arbetsförmedlingen eftersom man inte ingår i statistiken för arbetslöshetsersättning. När akademikern slutligen får jobb är inte löneutvecklingen bättre innan pension än att det går på ett ut att överhuvudtaget ha studerat.
Frågan är alltså om inte det ensidiga fokuserandet på ungdomsarbetslösheten är missriktat. Vad man istället borde satsa extra på, är dem som söker sitt första jobb – oavsett ålder och utbildningsbakgrund.
– 
