En konservativ ansats
;)
Foto: Peter Krüger/Scanpix [Förstora]
Det går inte alldeles lysande för kristdemokraterna, som den här helgen är samlade i Västerås på sitt årliga riksting. I opinionsmätningarna ligger de oftast och harvar runt det farliga fyraprocentsstrecket. Partistrategerna borde känna sig oroliga, men det brukar sällan märkas på partiets företrädare, i alla fall inte utåt.
Utan den gamle populäre partiledaren Alf Svensson var det inte alldeles osannolikt att partiet inte hade kommit in i Europaparlamentet. Han kryssades ju med råge förbi listettan Ella Bohlin. Frågan är inte om han tog ”hennes” plats utan om inte KD skulle ha klarat sig bättre utan Bohlin som toppnamn. Att göra snusförbud, lägre införselkvoter av alkohol och en sorts kristen miljöpartism till huvudfrågor visade sig inte vara valvinnande.
Det illustrerar i ett nötskal kristdemokraternas problem. Det finns helt enkelt inte så mycket att hämta att driva den sortens förmyndarpolitik. Det är gammal KDS-nostalgi som spökar, och som alltför många inom partiet fortfarande identifierar sig med, men som det finns mycket litet politiskt utrymme för i dag. Och då kan det vara värt att minnas att gamla KDS låg utanför riksdagen bra länge. Det är väl inte dit man önskar sig?
I valet 1998 fick kristdemokraterna nästan 12 procent av rösterna, och det var också då som partiet var som allra tydligast när det gällde värdefrågorna. Den långvarige partiledaren Alf Svensson hade insett att man måste förändra partiet och ge det en mer borgerlig och värdekonservativ profil, och det lyckades. Tyvärr har man successivt slarvat bort denna insikt och det har också märkts genom ett sjunkande opinionsstöd.
Därför var partiledaren Göran Hägglunds tal inför rikstinget en positiv överraskning som förhoppningsvis pekar på att KD börjar hitta tillbaka till den politik som var så framgångsrik. Nu tog han inte ordet ”konservativ” i sin mun – det finns inom partiet en utbredd beröringsskräck för den etiketten – men han talade en hel del om kultur och värden på ett sätt som få partiledare, ja politiker överhuvudtaget, brukar göra.
Vikten av det gemensamma kulturarvet, bildningens betydelse och den rotlöshet som kommer i spåren av ett modernt samhälle utan fasta traditioner och värden lyftes fram i talet. Kultur, moral och historia håller ihop samhället, ger oss en identitet och hjälper oss att förstå oss själva och andra, liksom vår samtid. Det hjälper oss att hitta rätt väg i framtiden. Hägglund passade också på att ge en känga åt en kulturelit som hyllar meningslösa provokationer och en förfulande arkitektur som förstört våra gemensamma rum. Han lyfte fram det vanliga Svenssonlivet, med strävsamma människor som vill arbeta och bilda familj.
Det här är något som KD måste ta fasta på. När de nya moderaterna släppt många av sina gamla kärnvärden för att trängas i den politiska mitten så har KD en gyllene chans att muta in det kultur- och värdekonservativa territorium som man redan var inne och nosade på för tio år sedan. Familj, kultur, bildning, värden, valfrihet är några av nyckelorden i det som kan bli en rejäl nytändning för kristdemokraterna – om de bara vill och vågar!
