Pinsamt om Tchadstyrkan
21 februari
Mellan fyra och sex veckor, så kort tid kommer den svenska styrkan i afrikanska Tchad att ha full operativ kapacitet, som det heter. Sedan skall de skickas hem igen. Aldrig tidigare har väl bristerna i vår militära förmåga blivit så tydliga som den här gången.
Publicerad: 2008-02-21 06:00 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:18
;)
De svenska amfibiesoldaterna är klara för avresa till ökenlandet Tchad.
Foto: Gunnar Lundmark/SvD/Scanpix [Förstora]
Foto: Gunnar Lundmark/SvD/Scanpix [Förstora]
Den svenska Tchadstyrkan, som är en del av en större EU-insats, har försenats, men den har haft ett långt förberedelsearbete. Men sejouren i ökenlandet för det 203 man starka amfibieförbandet blir kort. I början skall man vakta EU-styrkans högkvarter för att i maj agera som brandkårsstyrka i östra Tchad. Och i juni tar man sitt pick och pack och åker hem igen, trots att uppdraget knappast kan sägas vara fullbordat.
Försvarsminister Sten Tolgfors (m) skyller ifrån sig på EU, och visst finns det all anledning att kritisera många EU-länder som inte varit villiga att ställa upp och som därmed försenat insatsen. Men det ursäktar väl inte Sveriges halvhjärtade engagemang! Sedan skyller han på vädret, att den regnperiod som kommer till sommaren försvårar en förlängd insats eftersom pansarfordonen då inte kan köra. Vill man vara elak skulle man väl kunna säga att ett amfibieförband nog borde kunna klara av lite regn.
Men försvarsministerns huvudinvändning är att det saknas pengar. Det skulle kosta 300 miljoner kronor extra med en förlängning och det är pengar som han inte har. Utan extrapengar skulle den nordiska stridsgruppen (NBG) hotas.
Nu kommer också krav från både borgerliga och socialdemokratiska politiker att Tchadinsatsen måste förlängas. Så det breda politiska stödet tvärs över blockgränsen är det inget fel på. Det finns inga godtagbara skäl för regeringen och försvarsministern att i det här läget vägra en förlängning. Också EU-styrkans befälhavare, den irländske generalen Patrick Nash, har begärt att Sverige förlänger sitt deltagande.
Den här insatsen
riskerar att göra Sverige till åtlöje, som den pensionerade översten och säkerhetspolitiske experten Bo Pellnäs skrev i Svenska Dagbladet häromdagen. Här har vi en styrka som kostar 380 miljoner och som i stort sett bara får åka ned och vända. Effekten man får ut av förbandet blir nästan noll. Men det är en logisk konsekvens av vårt försvarspolitiska haveri.Försvarsminister Sten Tolgfors (m) skyller ifrån sig på EU, och visst finns det all anledning att kritisera många EU-länder som inte varit villiga att ställa upp och som därmed försenat insatsen. Men det ursäktar väl inte Sveriges halvhjärtade engagemang! Sedan skyller han på vädret, att den regnperiod som kommer till sommaren försvårar en förlängd insats eftersom pansarfordonen då inte kan köra. Vill man vara elak skulle man väl kunna säga att ett amfibieförband nog borde kunna klara av lite regn.
Men försvarsministerns huvudinvändning är att det saknas pengar. Det skulle kosta 300 miljoner kronor extra med en förlängning och det är pengar som han inte har. Utan extrapengar skulle den nordiska stridsgruppen (NBG) hotas.
Med tanke på att
insatsen är behjärtansvärd och helt i linje med Sveriges uttalade målsättning att agera mer med trupp internationellt borde det väl vara en enkel sak att skaka fram de där 300 miljonerna. Överskottet i statsbudgeten är ju rekordstort och summan egentligen inget att bråka om. Men nej, Tolgfors säger att han inte alls har för avsikt att gå till riksdagen och begära förlängt mandat för styrkan och 300 miljoner. Varför kan man ju undra.Nu kommer också krav från både borgerliga och socialdemokratiska politiker att Tchadinsatsen måste förlängas. Så det breda politiska stödet tvärs över blockgränsen är det inget fel på. Det finns inga godtagbara skäl för regeringen och försvarsministern att i det här läget vägra en förlängning. Också EU-styrkans befälhavare, den irländske generalen Patrick Nash, har begärt att Sverige förlänger sitt deltagande.
Så här går det när
vi har en anorektisk försvarspolitik. Budgeten räcker inte på långa vägar till för de uppgifter som politikerna lägger på försvaret. Därför blir det kroniska underskott och en underfinansiering av verksamheten. Och de insatser man säger sig kunna klara av kommer man inte alls att kunna klara av. Ständiga panikutryckningar, eller som i det här fallet, paniktillbakadraganden, för att det fattas medel i kassan. Vi gör oss till internationellt åtlöje och i förlängningen kommer omvärlden – FN, EU, Nato – att få svårt att lita på svenska utfästelser om väpnad trupp. Det är ovärdigt Sverige som nation. Det drabbar också alla de som vi inte får en möjlighet att hjälpa.
Nöjen & evenemang
