;)
I Serbien mottogs
beskedet med ilska – kravaller och bråk har förkommit. Där anser man att provinsen är något av ett serbiskt ”urhem” ända sedan slaget vid Trastfältet (Kosovo Polje) 1389, då en serbisk här slogs mot invaderande turkar. Det återstår att se vad regeringen i Belgrad kommer att göra. Kommer de att stänga gränsen och hota att isolera Kosova? Det finns trots allt en serbisk minoritet där som då skulle bli lidande. Eller kommer man att göra något än mer drastiskt?Omvärlden här heller knappast överens i sin syn på Kosovas självständighet och någon större enighet finns inte heller i EU-kretsen. Länder som Tyskland, Frankrike och Storbritannien väntas erkänna Kosova. Men Spanien, Rumänien, Grekland och Cypern är negativa. Och i går erkändes Kosova av Förenta Staterna, det land som verkligen gäller. Amerikanska flaggor var också vanligt förekommande i firandet. Tacksamheten är stor sedan Amerika ledde den militära aktionen mot Serbiens etniska rensning 1999.
Ryssland, som traditionellt är bundsförvanter till Serbien, har konsekvent vägrat att diskutera någon förändring av Kosovas status. Med sin plats i FN:s säkerhetsråd har Moskva effektivt blockerat alla försök. Och nu kommer man att blockera möjligheterna för Kosova att bli medlem i FN. Rysslands allt hårdare utrikespolitik på senare år gör att man knappast kan vänta sig någon uppmjukad hållning, snarare tvärtom.
Sverige har varit oerhört
försiktiga i sina uttalanden hittills. Utrikesminister Carl Bildt (m) har gått som katten kring het gröt och inte velat ta riktig ställning. Det är olyckligt. Han varnar för det osäkra läget och de folkrättsliga utmaningarna. Men läget blir ju inte klarare för att man står och velar.Visst vore det bra om EU-länderna kunde ena sig men det duger inte att vänta på något som förmodligen inte kommer att ske. Om något så visar Kosovafrågan på hur ihåligt talet om en gemensam utrikespolitik är inom EU när olika länder har olika nationella intressen.
Sedan får omvärlden också skylla sig själva en hel del. Det har trots allt gått nio år sedan Kosova upphörde att styras från Belgrad. Det är en tid man kunde använt bättre till att bereda marken och förbättra situationen i Kosova. Istället har området styrts av en korrumperad FN-administration (Unmik) som Maciej Zaremba beskrev i flera avslöjande artiklar i Dagens Nyheter 2006.
Serbien har redan genom det som hände 1999 mält sig ur något inflytande. Visst finns det anledning att befara att Kosova blir ett exempel för andra utbrytarprovinser. Det finns anledning att slå fast att Kosovafallet är unikt, men också att länder som tar till våld och folkmord inte kan påräkna stöd och sympatier från omvärlden när förtryckta undersåtar vill bryta sig loss.
– 
