Klart och oklart efter supertisdag
7 februari
Läget blev inte alls så mycket klarare i den amerikanska presidentvalskampanjen som många hade hoppats efter den så kallade supertisdagen, då över 20 delstater höll primär- och nomineringsval. Läget är fortfarande jämt på den demokratiska sidan medan John McCain befäste sin ställning som republikanernas främste kandidat.
Publicerad: 2008-02-07 06:00 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:15
;)
Den republikanske presidentkandidaten, Arizonasenatorn John McCain med hustrun Cindy i bakgrunden.
Foto: Charles Dharapak/AP [Förstora]
Foto: Charles Dharapak/AP [Förstora]
Ända sedan vinsterna i South Carolina och Florida har senator John McCain varit ”front-runner” i det republikanska partiet, trots en ganska massiv och överdriven kampanj mot honom från proffstyckare på högerkanten. Trots att McCain med alla rimliga sätt att se det är en pålitligt konservativ kandidat så har icke desto mindre hans frifräsarfasoner (han brukar kallas för en ”maverick”) rört upp många känslor och hans kritiker har försökt att föra fram den förre Massachusetts-guvernören Mitt Romney istället.
Det misslyckades ganska rejält på supertisdagen. Istället var det den evangelisk-kristne förre Arkansas-guvernören Mike Huckabee som till Romney-anhängarnas förtret tog de röster i södern som de hade hoppats skulle gå till Romney. Men Huckabees återkomst hotar på inget sätt McCain och hans försprång. Med största sannolikhet är det John McCain som blir republikanernas presidentkandidat och det är snarast en fråga om när de andra officiellt drar sig ur.
Så det lär bli en fortsatt lång utdragen kamp mellan de två i de primärval som följer. Kanske går det ändå så långt som till själva partikonventet i slutet av augusti. Då kan det bli de så kallade ”superdelegaterna” som avgör, alltså tunga röster ur demokratiska partietablissemanget, och där har Clinton med sin större kontroll av partimaskineriet en klar fördel. Har Obama klarat sig bra tills dess kan det skapa än mer bitterhet hos hans anhängare.
För vet man egentligen vad det är Clinton, Obama och demokraterna står för? Vi har en moderat statsminister som stödjer Obama, som räknas som den amerikanska senatens mest vänsterröstande medlem. I alla fall Maud Olofsson uttrycker sin oro över demokraternas starka protektionism.
Viktigast för omvärldens vidkommande är att Förenta Staterna får en president som har en fast linje i kampen mot den islamistiska terrorismen och i Irak. Man kan tycka vad man vill om Irakkriget men att dra sig ur nu när säkerhetsläget dramatiskt har förbättrats, som demokraterna vill, är att uppmuntra kaos och extremistiska krafter i hela Mellanöstern.
Vidare måste en amerikansk president slå vakt om frihandel och föra en sådan ekonomisk politik som gynnar företagandet med skattesänkningar och annat, vilket får positiva effekter på hela världsekonomin. De demokratiska kandidaterna lovar motsatsen. Den enda realistiskt valbara kandidaten som uppfyller huvudkraven på säkerhetspolitik och ekonomi heter John McCain.
Det misslyckades ganska rejält på supertisdagen. Istället var det den evangelisk-kristne förre Arkansas-guvernören Mike Huckabee som till Romney-anhängarnas förtret tog de röster i södern som de hade hoppats skulle gå till Romney. Men Huckabees återkomst hotar på inget sätt McCain och hans försprång. Med största sannolikhet är det John McCain som blir republikanernas presidentkandidat och det är snarast en fråga om när de andra officiellt drar sig ur.
Annat är det på den
demokratiska kanten. Det blev inget avgörande mellan senatorerna Hillary Clinton och Barack Obama. Läget är i stort sett lika jämt mellan dem som tidigare. Först verkade det som Clinton vunnit, om än knappt, men efter sammanräkning av faktiska delegater så verkar det som om det var Obama som vann supertisdagen, om än också knappt.Så det lär bli en fortsatt lång utdragen kamp mellan de två i de primärval som följer. Kanske går det ändå så långt som till själva partikonventet i slutet av augusti. Då kan det bli de så kallade ”superdelegaterna” som avgör, alltså tunga röster ur demokratiska partietablissemanget, och där har Clinton med sin större kontroll av partimaskineriet en klar fördel. Har Obama klarat sig bra tills dess kan det skapa än mer bitterhet hos hans anhängare.
I den svenska ankdammen
har politiker och opinionsbildare av alla kulörer oreflekterat och många gånger säkert opportunistiskt sagt sig stödja demokraterna, i synnerhet Hillary Clinton. Mediarapporteringen har också på sedvanligt vis kraftigt vägt över åt det demokratiska hållet. Om det speglar avsaknaden av politiskt djup och ideologisk skärpa får var och en bedöma, men beklämmande och en smula andefattigt är det onekligen.För vet man egentligen vad det är Clinton, Obama och demokraterna står för? Vi har en moderat statsminister som stödjer Obama, som räknas som den amerikanska senatens mest vänsterröstande medlem. I alla fall Maud Olofsson uttrycker sin oro över demokraternas starka protektionism.
Viktigast för omvärldens vidkommande är att Förenta Staterna får en president som har en fast linje i kampen mot den islamistiska terrorismen och i Irak. Man kan tycka vad man vill om Irakkriget men att dra sig ur nu när säkerhetsläget dramatiskt har förbättrats, som demokraterna vill, är att uppmuntra kaos och extremistiska krafter i hela Mellanöstern.
Vidare måste en amerikansk president slå vakt om frihandel och föra en sådan ekonomisk politik som gynnar företagandet med skattesänkningar och annat, vilket får positiva effekter på hela världsekonomin. De demokratiska kandidaterna lovar motsatsen. Den enda realistiskt valbara kandidaten som uppfyller huvudkraven på säkerhetspolitik och ekonomi heter John McCain.
Nöjen & evenemang
