Tunt om säkerhetspolitiken
5 december
Vilket är det största säkerhetspolitiska hotet mot Sverige? Kärnvapenspridningen? Den internationella islamistiska terrorismen? Ett allt mer odemokratiskt Ryssland som upprustar? Nej, om man skall tro den parlamentariska försvarsberedningen så är den enig om att det är klimatförändringarna.
Publicerad: 2007-12-05 06:00 | Uppdaterad: 2008-08-29 17:05
Försvarsberedningens ordförande Göran Lennmarker,,(m) rapporten till försvarsminister Sten Tolgfors,,(m).
Foto: Bertil Ericson/Scanpix [Förstora]
Foto: Bertil Ericson/Scanpix [Förstora]
Det får vara någon sans och måtta på hur man behandlar klimatfrågan. Skall den numera tjäna som förklaring och påverka allt – nu också säkerhetspolitiken – så slår det fel. Det skall inte förnekas att ett varmare klimat, oavsett vad som orsakar det, också har vissa säkerhetspolitiska implikationer.
Men det är att smita undan ansvar för de riktigt tunga säkerhetspolitiska frågorna när man lyfter fram klimatet så mycket som nu görs. Det blir oseriöst när andra reella säkerhetspolitiska hot och problem förtigs eller sätts långt ned på listan för att än en gång ta fram Dagens Stora Fråga som den avgörande. Maken till politisk korrekthet har sällan skådats. Man kunde skratta åt det om det inte vore för att säkerhetspolitiken är så viktig och allvarlig.
Till exempel så oroas de inte särskilt mycket över den ryska gasledningen i Östersjön. Tvärtom så skriver de att den kommer att ha många fördelar, som att den tryggar energitillförseln i Europa och ökar integrationen med Ryssland. Däremot verkar det inte föresvävat beredningen att det inte är så lyckat att göra sig beroende av ett allt mer auktoritärt Ryssland.
Den avgångne försvarsministern Mikael Odenberg kliver än en gång fram som en sanningssägare när han påpekar att man bortsett från gasledningens säkerhetspolitiska risker. Han säger rent ut att han tycker att det politiska etablissemanget är för fegt. ”Gasledningen innebär en framflyttning av ryska positioner, en ökad rysk marin närvaro och den kommer att betraktas som ett vitalt ryskt säkerhetsintresse,” säger han vidare. Istället så menar försvarsberedningen att Östersjön präglas av stabilitet, dialog och samarbete. Ridå!
Det är nu, när vi sett vartåt det barkar hän, som vi måste reagera. Men det tycks finnas någon mental blockering. Att erkänna att utvecklingen i vårt östra grannland är negativ och problematisk är att underkänna hela den förda avrustningspolitiken. Framöver så kan man också tänka sig att varje svenskt försök till en återtagen försvarsförmåga i Ryssland skulle utmålas som ett hot. Det är det som är priset för vår militära svaghet – inte att det skulle finnas något invasionshot, utan att vi helt enkelt inte klarar av att hävda oss och våra intressen i vårt närområde. Det ser vi redan i hur undanglidande och uppgivet vi i praktiken accepterat att den ryska gasledningen byggs.
Nej, på en sådan här tunn rapport kan man inte bygga en seriös och verklighetsförankrad säkerhets- och försvarspolitik.
Men det är att smita undan ansvar för de riktigt tunga säkerhetspolitiska frågorna när man lyfter fram klimatet så mycket som nu görs. Det blir oseriöst när andra reella säkerhetspolitiska hot och problem förtigs eller sätts långt ned på listan för att än en gång ta fram Dagens Stora Fråga som den avgörande. Maken till politisk korrekthet har sällan skådats. Man kunde skratta åt det om det inte vore för att säkerhetspolitiken är så viktig och allvarlig.
Försvarsberedningens
politiker är så rörande överens om det mesta (undantaget vänsterpartiet, som tycker det de övriga är för västvänliga) att man börjar bli allvarligt orolig för den blindhet som hela det politiska etablissemanget har. Det gäller inte bara att de placerat klimathotet överst utan också hur de bedömer de övriga hoten.Till exempel så oroas de inte särskilt mycket över den ryska gasledningen i Östersjön. Tvärtom så skriver de att den kommer att ha många fördelar, som att den tryggar energitillförseln i Europa och ökar integrationen med Ryssland. Däremot verkar det inte föresvävat beredningen att det inte är så lyckat att göra sig beroende av ett allt mer auktoritärt Ryssland.
Den avgångne försvarsministern Mikael Odenberg kliver än en gång fram som en sanningssägare när han påpekar att man bortsett från gasledningens säkerhetspolitiska risker. Han säger rent ut att han tycker att det politiska etablissemanget är för fegt. ”Gasledningen innebär en framflyttning av ryska positioner, en ökad rysk marin närvaro och den kommer att betraktas som ett vitalt ryskt säkerhetsintresse,” säger han vidare. Istället så menar försvarsberedningen att Östersjön präglas av stabilitet, dialog och samarbete. Ridå!
Överhuvudtaget så
förminskas hoten och riskerna med de senaste årens utveckling i Ryssland. Försvarsberedningens ordförande Göran Lennmarker borde veta bättre. Han kom i måndags hem från sitt uppdrag som övervakare av det ryska valet, och levererade då svidande kritik mot hur det hade genomförts. Hur mycket längre i odemokratisk riktning måste Ryssland gå innan vi reagerar? Det här blir bara ansvarslöst.Det är nu, när vi sett vartåt det barkar hän, som vi måste reagera. Men det tycks finnas någon mental blockering. Att erkänna att utvecklingen i vårt östra grannland är negativ och problematisk är att underkänna hela den förda avrustningspolitiken. Framöver så kan man också tänka sig att varje svenskt försök till en återtagen försvarsförmåga i Ryssland skulle utmålas som ett hot. Det är det som är priset för vår militära svaghet – inte att det skulle finnas något invasionshot, utan att vi helt enkelt inte klarar av att hävda oss och våra intressen i vårt närområde. Det ser vi redan i hur undanglidande och uppgivet vi i praktiken accepterat att den ryska gasledningen byggs.
Nej, på en sådan här tunn rapport kan man inte bygga en seriös och verklighetsförankrad säkerhets- och försvarspolitik.
Nöjen & evenemang












































































