Regeringen har gått vilse
27 augusti
Vad sysslar den borgerliga regeringen egentligen med? Trots en liten upphämtning i Sifos augustimätning så är alltjämt oppositionspartierna tillsammans större än regeringspartierna i opinionen, och så har det i stort sett sett ut ända sedan valet. Hur har det blivit så här snett?
Publicerad: 2007-08-27 06:00 | Uppdaterad: 2008-08-29 16:45
;)
Vart tog alliansen vägen?
Foto: Örjan Söderlund/NWT arkiv [Förstora]
Foto: Örjan Söderlund/NWT arkiv [Förstora]
Svaren på den frågan är många. Den som brukar lyftas fram mest är att regeringen är alldeles för osynlig. Av allianssamarbetet, som var så framgångsrikt innan valet, syns mycket lite. Allians för Sverige lyste till exempel med sin frånvaro i Almedalen. Antingen är det enskilda statsråd som för fram politiken på sina respektive sakområden, eller också är det olika borgerliga politiker som gör soloutspel i frågor man inte kommit överens om eller håller på att förhandla om. Den samlade bilden blir en av splittring och icke-koordination.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) syns också ganska lite. Nu är det måhända inget eftersträvansvärt att synas i tid och otid som företrädaren Göran Persson (s) gjorde. Men Reinfeldt syns inte ens när han borde synas. När striden om förändringarna i a-kassan stod som hetast under förra hösten så släppte han istället fram arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) att ta smällarna. Kanske hoppades Reinfeldt att han inte skulle bli besmittad av frågan när han sedan reste runt och träffar lågavlönade kvinnor i vården?
I de frågor där man drivit en bra politik har då den allmänna bilden blivit en annan. Exemplen med försäljningen av statliga företag, förändringarna av a-kassan och den avskaffade förmögenhetsskatten är tydligast. Man må ha sagt det redan i valrörelsen men man vinner inga opinioner på att säga att man bara genomför sina vallöften. Man måste tro på det man gör, motivera det utifrån sin ideologi och sedan kommunicera detta till väljarna.
Vidare har man gjort en rad misstag när det gäller egna paradfrågor. En rad konstiga utnämningar har skjutit i sank alliansens idéer om en opartisk och professionell utnämningspolitik. Och schabblet med fastighetsskatten är rent pinsam.
Istället för att presentera några visioner om vad ett borgerligt Sverige skulle innebära så har man köpt det s-märkta folkhemmet. Innerst inne verkar man inte tro på att ett annat Sverige faktiskt är möjligt. Man agerar som om svensken i gemen är genomsossfierade trygghetsnarkomaner. Men om vi nu skulle vara det i så hög utsträckning så är det för att vi aldrig fått några egentliga alternativ att ta ställning till.
Just nu kan man faktiskt fråga sig om det finns någon genuin vilja hos regeringen att förändra Sverige i borgerlig riktning. De håller ju fast vid en förstenad arbetsrätt och en socialiserad familjepolitik, och verkar nu också på väg att avrusta det lilla som ändå är kvar av försvaret. Regeringen måste vakna upp innan det är för sent!
Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) syns också ganska lite. Nu är det måhända inget eftersträvansvärt att synas i tid och otid som företrädaren Göran Persson (s) gjorde. Men Reinfeldt syns inte ens när han borde synas. När striden om förändringarna i a-kassan stod som hetast under förra hösten så släppte han istället fram arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) att ta smällarna. Kanske hoppades Reinfeldt att han inte skulle bli besmittad av frågan när han sedan reste runt och träffar lågavlönade kvinnor i vården?
Den borgerliga alliansen
har gjort kardinalfelet att avstå från opinionsbildning. Att man vann valet är ingen ursäkt för att strunta i att ständigt bedriva opinion för den egna politiken. Det är inget man gör bara i valrörelser. Alliansen om några borde veta detta då de inledde sitt samarbete och framgångsrika opinionsarbete långt innan valrörelsen 2006. I regeringsställning har man också en unik position att faktiskt sätta den politiska dagordningen, men av någon outgrundlig anledning så har man i det närmaste abdikerat från den uppgiften. Istället är det oppositionen och fackföreningarna som har fått sätta agendan, och då givetvis utmålat den borgerliga politiken i termer av orättvisa, utslagning, otrygghet och så vidare.I de frågor där man drivit en bra politik har då den allmänna bilden blivit en annan. Exemplen med försäljningen av statliga företag, förändringarna av a-kassan och den avskaffade förmögenhetsskatten är tydligast. Man må ha sagt det redan i valrörelsen men man vinner inga opinioner på att säga att man bara genomför sina vallöften. Man måste tro på det man gör, motivera det utifrån sin ideologi och sedan kommunicera detta till väljarna.
Vidare har man gjort en rad misstag när det gäller egna paradfrågor. En rad konstiga utnämningar har skjutit i sank alliansens idéer om en opartisk och professionell utnämningspolitik. Och schabblet med fastighetsskatten är rent pinsam.
Grundfelet är dock att
man – med några större undantag – inte för en så värst borgerlig politik. Eftersom man i mångt och mycket köpt motståndarsidans politik och verklighetsbeskrivning blir det så klart svårt att övertyga om den egna politiken. Att närma sig motståndarnas politik (det som brukar kallas ”triangulering”) fungerar bara under vissa förhållanden och under en begränsad tid. Den fungerade för alliansen när folk var genuint trötta på socialdemokraterna och Göran Persson. Men i längden finns det väl ingen anledning att rösta på några light-sossar när det finns ett original?Istället för att presentera några visioner om vad ett borgerligt Sverige skulle innebära så har man köpt det s-märkta folkhemmet. Innerst inne verkar man inte tro på att ett annat Sverige faktiskt är möjligt. Man agerar som om svensken i gemen är genomsossfierade trygghetsnarkomaner. Men om vi nu skulle vara det i så hög utsträckning så är det för att vi aldrig fått några egentliga alternativ att ta ställning till.
Innan moderaterna blev
nya så stirrade man sig i nyliberal nit blind på marknaden och menade att den skulle fixa allt. Det var inte en berättelse som svenskarna ville höra. Men nymoderaterna och alliansen har heller ingen berättelse att ge. De presenterar istället det gamla (s)amhället fast med smärre justeringar – lite jobbavdrag här och ändrad a-kassa där – och hur upphetsande blir det i längden?Just nu kan man faktiskt fråga sig om det finns någon genuin vilja hos regeringen att förändra Sverige i borgerlig riktning. De håller ju fast vid en förstenad arbetsrätt och en socialiserad familjepolitik, och verkar nu också på väg att avrusta det lilla som ändå är kvar av försvaret. Regeringen måste vakna upp innan det är för sent!
Nöjen & evenemang
