De fattiga svenskarna
28 augusti
Vi svenskar är egentligen ganska fattiga jämfört med andra västländer. Vi slår oss gärna för bröstet för vårt utbyggda välfärdssystem men när det kommer till kritan så har vi inte mycket till eget disponibelt kapital. Det gör att Sverige hamnar i botten vid internationella jämförelser.
Publicerad: 2007-08-18 06:00 | Uppdaterad: 2008-08-29 16:44
;)
Foto: Hasse Holmberg/Pressens bild [Förstora]
Så många som åtta av tio svenskar saknar helt egen förmögenhet – om man bortser från värdet av den egna bostaden. Enligt statistik från Luxemburg Wealth Study så är våra finska grannar dubbelt så rika. Engelsmannens genomsnittliga förmögenhet är fyra gånger större, och italienarens sju gånger. Det är nedslående siffror. De torde dock inte komma som någon överraskning för oss, eftersom de flesta av oss vet att vi saknar en reell förmögenhet. Få av oss har den buffert som krävs för att klara av en plötslig utgiftsökning. I praktiken lever runt hälften av oss – också vanlig medelklass – ur hand i mun, beroende av våra löpande månadsinkomster.
Detta gör att det hos flertalet svenskar finns en utsatthet och ett beroende som faktiskt är skadligt. Det hämmar utveckling, rörlighet och nytänkande. Det gör oss osjälvständiga och ovilliga att pröva på något nytt även om man kanske vantrivs med det man gör eller där man bor. Då stannar vi hellre kvar på ett trist och ostimulerande jobb än att söka oss vidare eftersom vi är så beroende av den där månadsinkomsten som trillar in runt den 25:e varje månad.
Bristen på eget personligt sparande utgör också ett stort hinder för potentiella företagare. Enligt en undersökning som Nyföretagarcentrum i Stockholm gjort anger hela 44 procent av de som skulle vilja bli företagare men som valt att inte bli det, att det är just bristen på sparande som varit det största hindret. 42 procent uppges dessutom att de har en säkrare inkomst i dagsläget än om de skulle bli egna företagare.
Att det blivit så här beror på våra höga skatter. Det offentliga tar större delen av våra inkomster för att omfördela dessa i vårt välfärdssystem. Därmed hamnar också det potentiella sparkapitalet i den offentliga maktens händer. Det som blir över åt oss själva räcker sedan helt enkelt inte till för att bygga upp något större eget sparkapital. Därför blir också medelklassen med hygglig levnadsstandard beroende av offentliga institutioner för sin trygghet – och det till priset av den egna självständigheten.
Det är av största vikt att bryta denna onda cirkel. Det offentliga sparandet måste i högre utsträckning ersättas av ett individuellt. En idé som tyvärr har förkastats av den borgerliga regeringen vore att man vid försäljningen av statliga bolag skulle låta det kapitalet, eller de aktierna, delas ut till medborgarna. På så sätt skulle man både återföra sparkapitalet till de faktiska ägarna/skattebetalarna och samtidigt skapa en grund för en ökad personlig förmögenhetsuppbyggnad.
En person som undersökt
det här närmare är nationalekonomen Dick Kling, som i våras kom ut med boken ”Radhusproletärer och ombudskapitalister” (Timbro förlag). ”Varannan svensk är proletär i ordets ursprungliga bemärkelse – en välmående radhusproletär kanske, men utan egna produktionsmedel och eget kapital”, skriver han.Detta gör att det hos flertalet svenskar finns en utsatthet och ett beroende som faktiskt är skadligt. Det hämmar utveckling, rörlighet och nytänkande. Det gör oss osjälvständiga och ovilliga att pröva på något nytt även om man kanske vantrivs med det man gör eller där man bor. Då stannar vi hellre kvar på ett trist och ostimulerande jobb än att söka oss vidare eftersom vi är så beroende av den där månadsinkomsten som trillar in runt den 25:e varje månad.
Bristen på eget personligt sparande utgör också ett stort hinder för potentiella företagare. Enligt en undersökning som Nyföretagarcentrum i Stockholm gjort anger hela 44 procent av de som skulle vilja bli företagare men som valt att inte bli det, att det är just bristen på sparande som varit det största hindret. 42 procent uppges dessutom att de har en säkrare inkomst i dagsläget än om de skulle bli egna företagare.
Nu saknas det inte
sparkapital i Sverige. Problemet är att det till största delen inte är individuellt utan kollektivt, genom statliga företag, AP-fonder och olika pensionsfonder. Värdet av detta kollektiva institutionella sparande beräknar Dick Kling till svindlande 1 444 miljarder kronor. Alltså är mycket av det som kunde – och faktiskt borde – vara enskilt ägande och sparande bundet i stora kollektiva system.Att det blivit så här beror på våra höga skatter. Det offentliga tar större delen av våra inkomster för att omfördela dessa i vårt välfärdssystem. Därmed hamnar också det potentiella sparkapitalet i den offentliga maktens händer. Det som blir över åt oss själva räcker sedan helt enkelt inte till för att bygga upp något större eget sparkapital. Därför blir också medelklassen med hygglig levnadsstandard beroende av offentliga institutioner för sin trygghet – och det till priset av den egna självständigheten.
Det är av största vikt att bryta denna onda cirkel. Det offentliga sparandet måste i högre utsträckning ersättas av ett individuellt. En idé som tyvärr har förkastats av den borgerliga regeringen vore att man vid försäljningen av statliga bolag skulle låta det kapitalet, eller de aktierna, delas ut till medborgarna. På så sätt skulle man både återföra sparkapitalet till de faktiska ägarna/skattebetalarna och samtidigt skapa en grund för en ökad personlig förmögenhetsuppbyggnad.
Nöjen & evenemang
