Vart tog vårdnadsbidraget vägen?
15 augusti
Det är inte utan att man börjar förtvivla om det någonsin blir ett kommunalt vårdnadsbidrag. Den borgerliga regeringen drar av olika skäl benen efter sig och verkar ärligt talat måttligt entusiastiska inför tanken. Ja, förutom kristdemokraterna då, som verkar vara det enda pålitliga partiet när det gäller valfrihet i barnomsorgen.
Publicerad: 2007-08-15 06:00 | Uppdaterad: 2008-08-29 16:44
;)
Foto: Stefan Borgius/Pressens bild [Förstora]
Det är faktiskt stor skandal att en borgerlig regering drar benen efter sig i den här frågan. Så länge det satt socialdemokrater i Rosenbad så var väl annat inte att vänta, men att en de borgerliga också skulle sätta krokben för valfriheten hade nog få kunnat föreställa sig.
Därför borde det brådska för den borgerliga regeringen att snarast genomföra vallöftet om att tillåta införandet av kommunala vårdnadsbidrag. Det vore rent skamligt om kommuner skulle tvingas upphöra med vårdnadsbidrag samtidigt som vi har en borgerlig regering.
I måndags krävde också moderata kommunpolitiker från Nacka, Örebro, Karlskrona och Mark i en debattartikel i Svenska Dagbladet att regeringen skyndsamt och i samband med höstens budgetproposition ger positivt besked om kommunala vårdnadsbidrag. Det mullrar onekligen i leden och trycket är hårt på och från moderata och andra borgerliga lokalpolitiker.
Så stod då statsminister Fredrik Reinfeldt (m) i talarstolen i Vaxholm och därifrån lät han meddela att det inte blir något kommunalt vårdnadsbidrag från årskiftet. Det är faktiskt befogat att tala om svek i sammanhanget. Han kör dessutom över socialministern och koalitionspartnern Göran Hägglund (kd), som hårt drivit frågan. Budgetförhandlingarna, som knappast torde ha kommit igång än, borde inte redan nu ha gått så långt.
Än märkligare är egentligen moderaternas nya hållning. De om några borde ju gilla valfrihetslinjen, men den kanske försvann när man lade till epitetet ”nya” framför partinamnet? Det vore stor synd och skam i så fall. Nu stirrar man sig istället tillsammans med finansminister Anders Borg blinda på arbetslinjen. På sätt och vis är det logiskt, ett vårdnadsbidrag uppmuntrar ju inte direkt småbarnsföräldrar att arbeta. Men det finns faktiskt andra värden i livet och i politiken. Sann borgerlig politik måste innehålla mycket mer än arbetslinjen annars blir den andefattig i slutändan. Valfrihet i barnomsorgen är en sådan sak.
Flera kommuner i landet
har redan infört en sorts vårdnadsbidrag till de föräldrar som av olika skäl själva väljer att ta hand om sina barn, medan andra har långt framskridna planer på att göra likadant. Det är egentligen inte tillåtet och därför har man försökt kringgå regelverket. En av dessa kommuner är Sollentuna, men de har nu fått bakläxa av regeringsrätten som i måndags lät meddela att den inte kommer att ta upp fallet till prövning. Därför kommer Sollentuna nu att upphöra med verksamheten, liksom förmodligen några andra kommuner också.Därför borde det brådska för den borgerliga regeringen att snarast genomföra vallöftet om att tillåta införandet av kommunala vårdnadsbidrag. Det vore rent skamligt om kommuner skulle tvingas upphöra med vårdnadsbidrag samtidigt som vi har en borgerlig regering.
I måndags krävde också moderata kommunpolitiker från Nacka, Örebro, Karlskrona och Mark i en debattartikel i Svenska Dagbladet att regeringen skyndsamt och i samband med höstens budgetproposition ger positivt besked om kommunala vårdnadsbidrag. Det mullrar onekligen i leden och trycket är hårt på och från moderata och andra borgerliga lokalpolitiker.
Men dessvärre så lyssnar
inte regeringen på det örat. Det verkar nästan som om frågan om vårdnadsbidraget blivit något som man känner sig tvingade till att göra, ungefär som fastighetsskattens avskaffande. Detta trots att båda frågorna var stora valvinnare och något som de flesta borgerliga politiker drivit i åratal.Så stod då statsminister Fredrik Reinfeldt (m) i talarstolen i Vaxholm och därifrån lät han meddela att det inte blir något kommunalt vårdnadsbidrag från årskiftet. Det är faktiskt befogat att tala om svek i sammanhanget. Han kör dessutom över socialministern och koalitionspartnern Göran Hägglund (kd), som hårt drivit frågan. Budgetförhandlingarna, som knappast torde ha kommit igång än, borde inte redan nu ha gått så långt.
Det är faktiskt obegripligt
hur njugg inställningen är från regeringspartierna (med ett undantag då). Ökad valfrihet för barnfamiljer är något som har massivt stöd bland väljarna, och ändå väljer man strunta i den opinionen. Folkpartiet är de värsta syndarna. Hur ett så kallat liberalt parti kan vara sådana motståndare till valfrihet är en av svensk politiks stora gåtor.Än märkligare är egentligen moderaternas nya hållning. De om några borde ju gilla valfrihetslinjen, men den kanske försvann när man lade till epitetet ”nya” framför partinamnet? Det vore stor synd och skam i så fall. Nu stirrar man sig istället tillsammans med finansminister Anders Borg blinda på arbetslinjen. På sätt och vis är det logiskt, ett vårdnadsbidrag uppmuntrar ju inte direkt småbarnsföräldrar att arbeta. Men det finns faktiskt andra värden i livet och i politiken. Sann borgerlig politik måste innehålla mycket mer än arbetslinjen annars blir den andefattig i slutändan. Valfrihet i barnomsorgen är en sådan sak.
Nöjen & evenemang
