Att svära i FN-kyrkan
LEDARE
;)
I dag är det FN-dagen, till åminnelse över att det var den 24 oktober 1948 som FN-stadgan trädde i kraft. Det brukar uppmärksammas lite varstans, särskilt i svenska skolor, men frågan är om organisationen är värd all denna uppmärksamhet. I varje fall så är den knappast värd den okritiska högaktning den föräras.
Aktuellt nu är FN:s oförmåga att fördöma och ta itu med Assadregimens övergrepp mot den egna befolkningen i Syrien. Det sätter vetot från Ryssland och Kina effektivt stopp för. Nu passar det å andra sidan andra medlemsländer ganska bra eftersom ingen har någon större vilja eller förmåga att direkt intervenera i Syrien. Men det pekar onekligen på att man svårligen kan låta en organisation, vars ståndpunkt är beroende av ett par odemokratiska länders välvilja, vara ett moraliskt föredöme.
Ändå brukar FN hyllas i Sverige som just ett moraliskt föredöme, trots att den ytterst sällan levt upp till de förväntningarna. Bakgrunden är förstås vår beramade neutralitetspolitik under det kalla kriget. Eftersom vi bara i hemlighet höll på våra fria och demokratiska broderländer fick vi officiellt måla upp FN som det där internationella samarbetsorganet som skulle främja fred och utveckling. Det var lika lite sant då som nu, men under decennierna har bilden av FN:s förträfflighet satt sig i folkmedvetandet, precis som själva neutralitetspolitiken.
Därmed inte sagt att FN, eller en organisation som FN, inte behövs. Det är en oslagbar arena för världens ledare och deras representanter att mötas, samtala och förhandla. Vissa FN-organ och insatser gör också skillnad i det humanitära hjälparbetet, även om det skulle kunna organiseras betydligt mer effektivt. Det är när synen på FN går utöver det som det blir problem när den obehagliga verkligheten gör sig påmind.
FN kan aldrig vara ett moraliskt rättesnöre av en enkel anledning – en majoritet av medlemsländerna är inte demokratier. Därför stoppas resolutioner i säkerhetsrådet när det inte passar despotiska regimer i Moskva och Peking. Därför kan man inte ta på allvar det som röstas fram i generalförsamlingen. Diktaturerna håller varandra om armarna och ser till att respekten för mänskliga fri- och rättigheter undergrävs. Länder som Kuba och Saudi-Arabien har inget i rådet för mänskliga rättigheter att göra, men likväl sitter de där i en skapelse som för övrigt Jan Eliasson (S), numera FN:s vice generalsekreterare, var arkitekten bakom.
Eftersom en stor del av medlemskadern utgörs av korrupta diktaturer så är det inte konstigt att själva organisationen till stor del befolkas av korrupta tjänstemän som ser FN som ännu en födkrok. Detta har bland annat Inga-Britt Ahlenius, som varit chef för FN:s internrevision, vittnat om i boken Mr Chance – FN:s förfall under Ban Ki-moon (Brombergs, 2011). En annan vass FN-kritiker är den liberale debattören Fredrik Segerfeldt, som bland annat skrivit boken FN – Spruckna drömmar (Hydra Förlag, 2011).
Det är hög tid att vi ser FN för vad den är och gör slut på illusionerna. Slimma organisationen till att göra det den behövs för – en global diplomatisk mötesplats och lite hjälparbete. Fast det lär nog FN-älskande Sverige knappast vara det land som går i spetsen för att göra.
