En islamistisk höst
;)
I går kom den mobila amerikanska ambassaden till Karlstad för The Swedish-American Bridge Conference, och säkerheten var förhöjd efter de attacker mot just amerikanska beskickningar som skett på sina håll i världen. Men risken för några större incidenter här är inte särskilt stora. Men så är Sverige inte Libyen eller Egypten, och Karlstad är inte Benghazi eller Kairo.
Vilka bär skulden över att ambassader, inte bara amerikanska, runt om i den muslimska världen belägras av demonstranter, stormas och sticks i brand? I fallet med den amerikanske ambassadören i Libyen som mördades vid ett besök i det oskyddade konsulatet i Benghazi förefaller det klarlagt att det rörde sig om ett välplanerat terroristdåd undertecknat al Qaida på årsdagen av elfte september-attentaten.
Av den mesta medierapporteringen i väst så är det dock inte de extrema islamisterna och terroristerna som egentligen är de skyldiga. Skulden ligger hos dem som producerat och spritt ett obskyrt och uselt filmklipp (som för övrigt får kalkonrullen ”Plan 9 from Outer Space” att framstå som ett mästerverk) om profeten Muhammed.
Annars känns mönstret igen från de danska Muhammedkarikatyrerna och Lars Vilks. Men strängt taget kan det vara vad som helst som retar upp. Filmklippet må uppröra men hade det inte varit det så hade det varit något annat. I dagens globaliserade och uppkopplande värld så finns det alltid något att hitta som man kan använda som förevändning – det må vara en rondellhundsteckning eller en dåligt producerad film.
Ändå har det gjort de flesta hyperkänsliga för att inte riskera att drabbas av det som nu händer från Marocko till Indonesien. Vi ursäktar oss hellre och fördömer filmmakare och konstnärer än lägger skulden där den hör hemma – på extremister och fundamentalister. Vad de här islamisterna inte förstår är att yttrandefriheten innebär att också det som smädar kan vara tillåtet. Man kan bli upprörd utan att för den skull ta till våld mot den förmente hädaren.
Den amerikanska ambassaden i Kairo bad till och med om ursäkt medan deras egen flagga revs ned och ersattes med al Qaidas. När den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney kritiserade det här undfallande beteendet så är det han som hudflängts i media, trots att han hade helt rätt i sin observation.
I själva verket är det Obamas utrikespolitik som ligger i spillror. När han tillträdde som president ansträngde han sig hårt för att visa särskilt den muslimska världen att han minsann inte var något Bush. Han höll tal i Kairo och kritiserade Israel. Men inte har folk i gemen börjat älska Förenta Staterna för det. Eller fått extremisterna att sluta hata. Det ser vi nu. Fortsätter de här upploppen och attackerna mot amerikanska institutioner så kan det bli Obamas motsvarighet till gisslandramat i Teheran 1979 som bidrog till att sänka president Carters återvalschanser.
Den arabiska våren (som för övrigt nog aldrig uppstått om inte just den så bespottade Bush befriat Irak och där inrättat en, förvisso mycket imperfekt, demokrati) har inte bara släppt lös krav på frihet och folkstyre. Dunklare krafter vädrar morgonluft och i många val har islamister av varierande grad segrat. Det vore ett sorgligt slut för en annars hoppingivande förändring.
