Rättsskandalen Thomas Quick
LEDARE
Det som kan vara en av de värsta svenska rättsskandalerna i modern tid rullar vidare. Sture Bergwall, som tidigare hette Thomas Quick, frikänns för mord efter mord och framöver måste hela hanteringen av Quickfallet granskas.
Publicerad: 2012-08-22 07:30
;)
Thomas Quick, numera Sture Bergwall. Foto: Yvonne Åsell/SvD/Scanpix [Förstora]
Det var under 1990-talet som psykpatienten Thomas Quick på Säter för sin terapeut började erkänna flera mord. Polis och åklagare kopplades in och trots avsaknaden av teknisk bevisning och vittnen som kunde binda honom vid brotten så fälldes Quick för sammanlagt åtta mord. Detta enkom på sina egna berättelser, som uppkommit i terapisessioner och förhör då han oftast var hög på psykofarmaka.
Journalisten Hannes Råstam, som avled i vintras, är en av dem som gått till botten med Quickfallet i både tv och den postumt utkomna boken ”Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare”. Där har Sture Bergwall, som nu återtagit sitt gamla namn, tagit tillbaka sina erkännanden, vilket lett till flera resningsansökningar och friande domar. Sannolikt kommer han att frias i samtliga fall.
Det är en svidande vidräkning som görs med de flesta som arbetat med fallet. Att Quick uppstod på 90-talet är ingen tillfällighet. Det var då som den numera diskrediterade vurmen för terapier om ”bortträngda minnen” florerade som värst. Det var då allt från bortförande av utomjordingar till satanistiska sexriter med barn kunde plockas fram i terapisoffan. Det rörde sig alltså mest om påhittade minnen som aktivt arbetades fram och möjliggjordes av terapeuter, polisutredare och åklagare. Ett namn som sticker ut är Christer van der Kwast, som var åklagare i samtliga Quickrättegångar, och vars professionella heder nu står på spel.
En annan person vars professionella omdöme kan ifrågasättas är justitierådet Göran Lambertz. Så sent som i fredags så friades Bergwall/Quick formellt i tingsrätten för mordet på en norsk flicka. Ändå skriver Lambertz en debattartikel i måndagens DN där han just tar upp det fallet som ett exempel på att Quick ändå kan vara skyldig. Ett synnerligen anmärkningsvärt agerande av en domare i Högsta Domstolen även om vederbörande nog mest vill urskulda sig själv för att han som justitiekansler år 2006 inte fann några fel med Quickutredningarna.
En förklaring som har getts till varför det kunnat gå så snett som i fallet Thomas Quick är den utpräglade konsensuskulturen i Sverige. Vi vill så gärna vara överens om allting att vi blundar för uppenbara konstigheter för att inom gruppen – i det här fallet personalen på Säter, polis, åklagare, domare, till och med Quicks dåvarande försvarsadvokat Claes Borgström – hålla sams. Lägg därtill att Sverige är ett litet land där alla känner alla, i alla fall inom sin ”bransch”.
Pikant nog så pågår Quickaffären samtidigt som Julian Assange barrikaderat sig på Ecuadors ambassad i London eftersom han inte litar på att svenskt rättsväsende, som vill höra honom för misstankar om våldtäkt, inte skall utlämna honom till amerikanerna. Vem är advokat åt de kvinnor som anklagar Assange? Jo, Claes Borgström. Vem är Julian Assanges svenska advokat? Jo, Thomas Olsson som också är Sture Bergwalls nuvarande advokat.
Som sagt, vi är ett litet land och när alla resningsansökningar behandlats så borde det göras någon sorts offentlig granskning, kanske i form av en kommission, för att genomlysa den rättsskandal som blivit av Thomas Quick-fallet.
