Nedräkningen har börjat
;)
Det syriska upproret var tidigare koncentrerat i städer som Homs och Hama, där också regimen slog tillbaka hårt och skoningslöst. Veritabla massakrer har begåtts där och annorstädes av Assads hantlangare. Men sedan i söndags förekommer våldsamma strider också inne i själva Damaskus.
I onsdags dödades flera av regimens ledande män, bland andra försvarsministern Daoud Rajha och Assads egen svåger Assef Shawakat, i ett bombattentat inne i säkerhetstjänstens högkvarter. Det var ett hårt slag mot Assad då det visade att ingen är säker och att rebellerna kunnat infiltrera så djupt. Fler avhopp kan väntas. Dessutom har moralen stärkts hos rebellerna, trots att de egentligen är mycket dåligt utrustade. Bashar al-Assad har enligt uppgift tagit sin tillflykt till hamnstaden Latakia.
Någon fredlig lösning på inbördeskriget är utsiktslös. Det har flutit för mycket blod och det enda slut som kan accepteras är att Assad störtas. Men på väg dit kommer ännu mer blod att flyta då regimen blir allt mer trängd. Och efteråt hotar våldsam vedergällning mot dem som stödde det gamla styret. Eftersom familjen Assad tillhör den alawitiska (en gnostiskt influerad grupp inom shia-islam) minoriteten är risken överhängande att sunni-majoriteten kommer att hämnas mot dem, och andra minoriteter, som olika kristna, som stött Assadregimen.
Hade omvärlden engagerat sig mer i det syriska upproret från början så hade vi haft större möjligheter att påverka efterdyningarna. Men efter Libyen har vi snarast visat ett demonstrativt ointresse och då har det varit bekvämt att skylla på Ryssland och Kina, som blockerar i FN:s säkerhetsråd. Något de gjorde senast i går. Inte för att några nya sanktioner skulle göra från eller till i dagsläget. Att mandatet för FN:s observatörer går ut i dag spelar heller ingen roll. Det har inte gjort någon större nytta utan mest suttit fångade undan striderna på sina hotellrum.
Den Fria syriska armén har fått nöja sig med en del mer eller mindre hemligt materiellt understöd via Turkiet. Men några direkta interventioner verkar inte turkarna villiga att göra, ens efter nedskjutningen av ett turkiskt stridsflygplan för några veckor sedan. EU är upptagna av eurokrisen och visade redan hur försvagade de var under Libyenkriget. I Förenta Staterna har man bränt sig efter Afghanistan och Irak och har dessutom ett presidentval till hösten.
Så de syriska rebellerna får klara sig själva trots att det egentligen inte är någon skillnad på de övergrepp som regimen gör och de som skedde i Libyen. Fast Gaddafiregimen var inte på långt när så välbeväpnad som Assadregimen är, vilket säkert kan förklara en del av omvärldens ovilja att ingripa.
Ju snabbare Assads förtryck upphör desto bättre för det hårt plågade syriska folket. Men då gäller det också att vi är beredda att snabbt agera för att förhindra att de nya makthavarna, dominerade av den sunnimuslimska majoriteten, begår repressalier mot minoritetsbefolkningen. Ett Syrien utan Assad kommer också att innebära ett slut på det aktiva stödet till terrororganisationer som Hizbollah i Libanon och Hamas på Gazaremsan. Och mullorna i Iran mister en allierad.
