Bankerna tar krislån
LEDARE
Den omedelbara reaktionen på uppgörelsen i Bryssel blev att börsen rusade upp, dagen efter med fyra procent. Och visst, uppgörelsen mellan EU-länderna innebär att politikerna tar sitt ansvar. Den har beskrivits som att Tysklands förbundskansler Angela Merkel fick ge sig, men det är en sanning med modifikation och för övrigt måste alla parter ge och ta när en kompromiss sluts. Men det är sant att Merkel fick vika från sin hittills hårdnackade linje, men å andra sidan kanske hon hade räknat med ett steg tillbaka redan från början.
Det finurliga i avtalet, som Europas ledare enades om, är att bankerna lånar direkt från europeiska krisfonden utan att ta omvägen via sitt lands regering. Detta innebär att krislånen inte adderas till redan hårt skuldsatta länders statsskuld och därmed gör det ännu svårare att få nya lån till rimliga villkor. Det var nödvändigt att bryta den onda cirkeln där bankers skuldproblem blev staters problem, som Europeiska rådets ordförande, Herman van Rompuy, uttryckte det.
Men då är det också viktigt att uppgörelsen tillämpas med restriktivitet och problemet kommer att bli att se till att så sker. Det går inte att fortsätta slösa. Banklånen kommer därför när de beviljas att förses med strängare regler än hittills. Merkel krävde detta och hon gör det därför att de tyska väljarna annars kommer att slå bakut. För varför skall de vara med och betala skulderna för länder som direkt misskött sig?
Och till detta kommer att respektive regering måste underkasta sig ett sparprogram som noga följs upp. En trojka av inspektörer från EU, ECB och IMF kommer att se till detta, på samma sätt som de i dag övervakar Grekland, Portugal och Irland. Och med detta sagt skall tilläggas att krisen för euron alltså långt ifrån är övervunnen. För de nya, gigantiska lån som nu beviljas måste betalas tillbaka!
Oron på marknaden kommer därför att bestå. Hur skall Spanien, Italien och i förlängningen även franska banker till exempel kunna bli stabila igen? Låna en gång går förstås, kanske två och tre gånger, men sedan? Det måste till rejäla åtstramningar i respektive land och frågan är förstås om politikerna är tillräckligt tuffa för att ta sådana beslut. I varje land finns ju också olika uppfattningar på vänster- respektive högerkanten om hur hårt man kan gå fram.
Sedan början på 2000-talet har sparandet på bankkonton mer än fördubblats i Sverige och där finns nu 1 200 miljarder kronor. Bara under de fyra första månaderna i år fylldes banksparandet på med ytterligare 12 miljarder kronor. Samtidigt togs ungefär lika mycket ut från sparande i aktiefonder. Men att spara på banken till låg ränta är ingen långsiktig lösning för en sparare. Det gäller ju att få avkastning som garderar en real värdeökning.
Det är förstås också viktigt att konsumtionen hålls uppe, här hemma och ute i Europa, som utgör en stor del av vår marknad. Här har Reinfeldt och Borg hittills intagit en fast linje och klokt nog hållit på återhållsamhet. Det är viktigt att fortsätta så och förhoppningsvis tar även Socialdemokraterna sitt ansvar och går på den linjen.
