Och så steg den vita röken
LEDARE
;)
De som velat ha en öppen process, där flera kandidater deklarerar sitt intresse för ledarskapet och sedan får kampanja om det inför en partikongress får se sig grymt besvikna. Det var nog heller aldrig särskilt sannolikt i ett parti som det socialdemokratiska, som på många sätt styrs enligt gamla leninistiska principer om ”demokratisk centralism”.
Sålunda har alla oss utanför fått ägna veckan åt rent kremlologiska spekulationer om vem som sade vad och hur olika nej-besked egentligen skulle tolkas. Att ett nej inte är ett nej visade Göran Persson prov på på sin tid, och Löfven var inte sämre än att han också sade nej tidigare i veckan. Men i går blev nej till ja, och när den utökade centralkommittén (partistyrelsen) sammanträder i dag blir politbyråns (verkställande utskottet) förslag verklighet.
Eftersom Stefan Löfven inte är vem som helt, utan ordförande för LO:s tyngsta förbund, så kommer han inte heller att vara en övergångslösning med mindre att han gör bort sig. Han kommer att utses formellt på nästa partikongress i april 2013. Då kan man kanske göra den processen mer öppen men han kommer då onekligen att vara en självskriven kandidat, förmodligen den enda.
Att han inte sitter i riksdagen är ett problem, och ett underbetyg för ett så stort parti att de inte kunde hitta en partiledarkandidat ur kretsen av 112 ledamöter. Nu kan den nye partiledaren inte delta i vare sig debatter eller det parlamentariska arbetet, och det är där mycket sker för ett parti i opposition. Det får nu axlas av partiets gruppledare, vilket enligt uppgift sägs bli Sven-Erik Österberg, men det återstår att se.
Annars är nog Löfven ett av de bättre namnen Socialdemokraterna kunde lyfta fram. Han har nogsamt undvikit falangstriderna och får väl anses stå för någon sorts pragmatisk mittenlinje. Han känns trygg och stadig till skillnad från den yvige Juholt. Som fackbas förstår han företagandets villkor och betydelsen av tillväxt för att skapa välstånd. Han gick med på ett krisavtal som tillfälligt sänkte lönerna när det behövdes, och han var motståndare till så kallade kvinnopotter i löneavtalen. Han är också positiv till kärnkraften, vilket borde kunna öppna för en bred blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken.
Han saknar dock särskild politisk erfarenhet och att leda ett stor fackförbund är inte riktigt samma sak som att leda och hålla ihop ett stort parti med många viljor. Hans fackprofil appellerar kanske heller inte direkt till moderna väljare i stora och medelstora städer. Att Socialdemokraterna nu för första gången gör en LO-man till partiordförande befäster också den olyckliga kopplingen mellan partiet och fackföreningsrörelsen. Hälften av LO:s medlemmar röstar inte ens på S så varför denna osunda ”facklig-politiska” samverkan?
Men Socialdemokraterna har inte haft så mycket att välja på. De anser uppenbarligen att det viktigaste nu är att ena och hålla ihop partiet. Därför ingen ledare som överdrivet präglas av någon falang, ingen uttalad traditionalist eller förnyare, utan en lite grå men trygg fackpamp. Nu är partiet nere på 22,9 procent i en färsk mätning från Novus/TV4 och det är möjligt att Löfven kan lyfta siffrorna, men det är långt ifrån säkert.
