Centerns uppgång och fall
politik: Annie Lööf – spiken i kistan
;)
Foto: LEIF R JANSSON / SCANPIX [Förstora]
Landsbygdens parti – Centerpartiet. Så stod det på affischerna förr i tiden, när Centerpartiet var Bondeförbundet och den sluge fullblodspolitikern Gunnar Hedlund – han med en räv bakom varje öra – var partiledare. Då var det skogens och åkermyllans nävar som styrde, erfarenhet från skogs och lantbruk var ett måste för en centerledare. Likaså var erfarenhet från näringslivet en stark merit.
Att det politiska rävspelets alla gryt var inventerade hörde bara till. Sådan var arenan när Thorbjörn Fälldin tog över och gjorde om Bondeförbudet till Centern och blev ett nej-till-kärnkraft-parti med 25 procent av väljarkåren i ryggen, och de bevingade orden att inga regeringstaburetter var så viktiga för Fälldin att han kunde tänka sig att göra avkall på sin egen övertygelse.
Sedan villkorade man ändå, men tog avstånd från utbyggnad av kärnkraften. Därefter kom Olof Johansson, som i sin tur avgick för bron över Öresund. En inbrytning i städerna hade också börjat, en helt utopisk tanke bland tidigare partimedlemmar.
”Ni kan väl ta Haralds flicka”, sa Fälldin när ny partiledare efter Johansson skulle väljas. Så blev det. Maud Olofsson heter hon. Här började Stureplanscenterns utveckling och fall. Med Maud Olofsson tappade Centern landsbygden i stort, och när hon sedermera också släppte kärnkraftsutbyggnaden i en kompromiss med alliansen var Centerns politiska betydelse starkt begränsad och riksdagsspärrens fyra procent närmade sig fort.
Den slutgiltiga spiken i Kistan var när man kastade alla gamla principer om vad som krävs av en partiledare och valde Annie Lööf, visserligen riksdagsledamot sedan 2006 men i övrigt en politisk broiler som inte har haft ett enda riktigt jobb. Det visar sig nu att partiet går kräftgång trots en ny partiledare. Det är också katastrofalt att hon ärvde näringsministerämbetet, där hon gjort tavlor och grodor på löpande band. Jag tror inte att hon blir gammal på den posten.
Stor-Bengt
