Uttittad på Rackstadmuseet!
ARVIKA: Folk glor utan skam i kroppen
Publicerad: 2012-07-19 13:40
;)
Visserligen pryds mitt ansikte av 14 olika piercingar, men jag vill inte bli uttittad för det, menar Anna Byström. Bilden föreställer dock en annan kvinna med piercingar i ansiktet.
Foto: RICK RYCROFT [Förstora]
Foto: RICK RYCROFT [Förstora]
I förra veckan var jag och min mor på Förmiddagskaffe på Rackstadmuseet. Då vi båda är väldigt intresserade av Selma Lagerlöf och hennes litterära bidrag till Kultursverige, passade vi på att idag lyssna till en liten föreläsning om nyss nämnda kvinna. Ingen av oss sliter direkt ner tröskeln till museet, så vi var glada och såg framemot att i all förnöjsamhet lyssna till föreläsaren.
Det var mycket folk när vi kom, och det fylldes på med ännu fler i samma veva som oss. Vi köpte kaffe med dopp. Och det ska tilläggas att det var den mest fantastiska kanelbulle jag någonsin smakat!
Väl vid bordet slängde jag ett öga på de andra som satt där, utifall man skulle känna någon. Många kvalade in i spannet 55-70, några yngre som jag, runt 25 och sen medelålders.
Döm av min förvåning när 90 procent av besökarna runt borden tycktes tro att jag tillhörde den aktuella utställningen på museet!
De tittade helt ogenerat både en och två och tre, kanske fler, gånger. Någon pekade, visade med händerna i sitt eget ansikte vad de just för tillfället pratade och skvallrade med bordsgrannen om. Mej.
Jag är en helt vanlig ung kvinna, i svarta kläder och grön tröja. Make-upen är naturell och sparsam. Mitt hår är lila/rosa och svart, mitt ansikte pryds av 14 olika piercingar, allt från vanlig labrett till 4 mm grov hästsko. På sidan av halsen har jag en jättesnygg tatuering, även på händer och armar, och på delar av kroppen som döljs av kläder. Mina armar är nästan helt fyllda av vita, röda, smala, tjocka, långa ärr. All gammal ångest på ett och samma ställe så att säga.
Jag bär idag mina ärr med stolthet, de är en del av den jag är!
Jag älskar mitt färgglada hår och alla piercingar och tatueringar!
Men även jag vill ibland kunna få vara vem-som-helst, en i mängden. Trots allt! Detta verkar det inte som att folk tycks förstå. När de gapar och glor helt öppet utan skam i kroppen. Petar på mamma, som är van, och säger att jag borde ställa mej upp och utbrista; varsågod allesammans, titta så mycket ni vill, till en blygsam kostnad av 50 kronor kan ni få beundra i fem minuter för att sedan snällt återgå till kaffekoppen och föreläsaren!
Det är inte alla dagar jag bryr mej om folk som tittar, men vissa dagar är jag mera känslig. Då vill jag få vara just den där lilla gråa musen ingen lägger märke till. Andra dagar kan jag öppet le åt folk som ser på mej, titta dem i ögonen, nonchalera.
Barn är det bästa! De tittar och tittar och petar på tillhörande förälder för att få gehör. Varpå generad förälder brukar vika undan och lite bistert och besvärat hyscha sitt barn. Då brukar jag le mitt finaste leende, vända mej till barnet och säga: Man får titta, det gör ingenting. Då brukar barnet skina upp och direkt fråga varför jag har så många ”prickar” i ansiktet och om det inte gör ont.
Sådant bemötande är allra bäst! Öppenhet och nyfikenhet när det är som allra finast!
Men när vuxna människor som borde veta bättre, är belästa och bevandrade i allsköns kultur, och vill vara lite fina i kanten, stirrar så ögonen nästan ploppar ut. Då skäms jag, å deras vägnars skull.
Skäms för att vi inte har kommit längre i öppenhet och acceptans, år 2012 i Sverige.
Skäms för att folk inte har bättre vett och etikett.
Men, ringer intendenten på Rackstadmuseet och vill ha mej med i någon utställning, så ska jag redan nu deklarera att jag ställer upp!!!
Anna Byström
....: Nysäters Buss AB
Skoghall: Karlstad Hammarö Auktionsverk
