I den pågående debatten om hur en bra skola ska vara får man lätt uppfattningen att det bara finns två alternativ. Antingen är det drill och disciplin, betyg i ordning och uppförande samt lärare som vet eleverna att veta hut. Eller så är det flum och oreda, inga tyglar alls och en skola där alla gör lite som de vill. Bägge sidor menar att det är med just deras recept som rustar våra barn för arbetsliv och vidare studier.
Allt blir så lätt när det målas i svart eller vitt, när superlativ eller domedagsprofetior haglar. Verkligheten är mer seriös och komplex än så. Att förbättra en skola tar tid, ofta handlar det om år. Förbättringen sker i olika faser; initiering, implementering, institutionalisering och spridning. Det är framför allt den skolkultur som råder på skolan som har betydelse för hur väl skolan lyckas med sitt uppdrag. Medan politiker av olika kulörer tvistar om vad som är bäst, pågår vardagen här och nu för lärare och elever. Politikernas förkärlek för att ständig reformera skolan genererar ofta störningar i pågående förbättringsprocesser. Knappt är en förändring på gång förrän nya bud gäller. På senare tid har många gymnasieskolor ägnat mycket tid åt att förbereda för två olika gymnasiereformer. Det har gått åt tid, energi och pengar – till stor del bortkastat – eftersom nämnda reformer ställts in i sista sekund. Slutsatsen är att det som är stora ord på den politiska arenan har fått ta för mycket resurser från utvecklingsarbetet på ort och ställe.
Om det finns en sanning så är det den att alla elever är olika och har
sin egen lärstil. Därför måste skolan ha kompetenta lärare för att kunna
handleda alla elever. Som rektor bottnar mitt sätt att se på kunskap och
inlärning i övertygelsen om att individen lär sig bättre om hon eller han
får lära i sin egen takt. På så sätt erövras kunskap som består över tid.
Såväl på våra högre lärosäten som på våra folkhögskolor är det handledningen
som utgör en stomme i lärandet. Ämnena fördjupas genom inlämningsuppgifter
av olika slag. Eleverna läser, diskuterar, skriver och redovisar på olika
sätt. Här är regelrätta prov och läxor ingen självklarhet. Ändå råder det
väl inget tvivel om att både universitet, högskolor och folkhögskolor
åstadkommer resultat. På min skola har vi tagit till oss detta i
undervisningen.
Som rektor är jag övertygad om att trivseln på en skola är mycket
viktigare än antalet läxor och prov. Om eleven känner sig välkommen, sedd
och bejakad ökar möjligheten till ett bättre studieresultat. Vad är det som
säger att den som har bäst närminne och kan återskapa mest utantill-kunskap
ska få det högsta betyget?
Å andra sidan kan det också vara så att en och annan elev och förälder anser
att motivationen för lärandet ligger i själva testtillfällets utformning. På
den skola som jag är verksam har vi dock kommit förbi den typen av
diskussioner. Jag tror att ett bra bemötande och bekräftelse många gånger är
nyckeln till framgång i mötet med våra gymnasieelever.
Det är min övertygelse att det är genom att förverkliga en bra undervisningsform som våra elever lär sig mest – inte genom att vi vuxna munhuggs och anklagar varandra för att vilja ha en pluggskola respektive en flumskola. Den bästa skolan skapas genom att skolan följer läroplanernas intentioner, har kompetenta och engagerade lärare och anpassar undervisningen till olika elevers lärstilar. Fokus måste hela tiden ligga på elevernas utveckling. Det ligger en otrolig kraft i det goda exemplet. Jag skulle önska att fler ägnade sig åt att skapa de goda exemplen snarare än att slå central politisk retorik i huvudet på varandra.
Fredrik Ernfridsson
rektor, Infokompgymnasiet i Karlstad
WEBB-TV: Dejefamilj svårt plågad av mygg
– 
