Vi måste våga riva murarna
FUNKTIONSNEDSÄTTNING DEBATT
;)
Foto: Ia Kjellsdotter/Passal [Förstora]
Vi har i Sverige i dag en stor grupp människor som ansetts vara för dyr att sysselsätta, nämligen personer med funktionsnedsättning tillhörande personkrets tre. Denna grupp tänks bort vid diskussioner om sysselsättning och ett sådant tankesätt bidrar till en stor utslagning och ett stort utanförskap. Tydligen anses att tillhörighet, social samvaro och dagliga rutiner inte är viktigt för dem. En förutsättning för en lyckad integration är att se människan före den grupp som människan tillhör. Men jag upplever att vi har slutat se.
Världen består av intressanta människoöden, intressanta historier men vi bryr oss inte. Att ta del av andras liv och öde är inte förenligt med den ytlighet som har blivit vårt ideal. Samtal och intressen rör sig numera ovanför trädgränsen i någon svävande svada som aldrig når fast mark. För mig finns tröttheten i ytligheten men för många andra verkar tröttheten finnas i djupet. Jag menar att vi är rädda för att få bevisat att våra fördomar är fel. Därför grupperar vi och sorterar in i fack. Vi avskärmar oss.
Ett samhälle kan ses på som ett stort pussel. Bitarna ska sättas samman för att tillsammans utgöra en helhet. En helhet som är starkare och rikare än delarna var för sig. Om någon del, eller någon bit saknas, inte tillfogas pusslet, blir det ofullständigt. Om flera bitar saknas kan det till och med vara svårt att urskilja vad helheten egentligen är. Det blir otydligt.
Integration handlar om att färdigställa pusslet, att inse värdet i varje bit. Helheten utgörs av delarna och delarna utgörs av helheten. Samhällets mångfald är basen för utveckling, grunden för gemenskap. Integration handlar om att vi alla har samma skyldigheter men också samma rättigheter och möjligheter. Integration handlar om att vi, tillsammans, utgör samhället. Samhället är inte något från oss distanserat, samhället är här och nu, i varje individ och i varje individs samspel med andra individer. Tillsammans utgör vi samhället och vi ansvarar därmed för helheten och för de demokratiska värderingar som vi har turen, eller privilegiet, att leva efter i vårt land. Vi, Du och Jag, har ett ansvar. Vi kan inte förlita oss på att politikerna ska lösa det här åt oss.
Segregation är integrationens motsats. Vid segregation bryter vi sönder helheten och kategoriserar delarna utifrån flera olika grunder. Runt de olika delarna bygger vi sedan väggar eller murar och lyckas vi riktigt väl med segregeringen, så bygger vi både från utsidan och från insidan. Vi som har mest gemensamt, majoriteten, är på utsidan och vid betraktande av det något mer okända, eller något avvikande, ser vi ett behov av att skydda oss, ett behov av att bygga bort, eller bygga in de andra.
Och de andra, de olika delarna som kan sägas utgöra minoriteter, ser vårt betraktande och känner vår misstänksamhet. När de sedan inser våra planer, när de ser våra stenblock och vårt murbruk, vill de också bygga sig bort, bort från oss och tillskansa sig så mycket trygghet de bara kan inom den grupp som är deras, den grupp med vilken de kan identifiera sig. Här blir segregation detsamma som desillusion och viljan att vara en del av helheten dör med murarna. Samhällets mångfald blir samhällets enfald och den grund som helheten skulle vara blir skärvor eller isflak för oss alla att balansera på.
Över murarna bygger somliga av oss ibland, kanske då vi måste, eller då vi känner oss tvingade, bräckliga broar. Andra försöker gräva tunnlar. Men ingen kommer på tanken att riva murarna. Och så länge vi hanterar segregationen eller integrationen på ett sådant sätt, kommer vi aldrig att nå framgång. Vi kommer aldrig att uppnå samhällets fulla potential och vi kommer aldrig att tillvarata mångfaldens kraft och styrka.
Själv arbetar jag med personlig assistans, med personer med funktionsnedsättning och här är, som ovan skrivits, segregationen, eller bristen på integration, lika tydlig som den är vad gäller invandrare eller olika sociala grupperingar. Vi bygger våra murar, vi skyddar oss och förstår inte betydelsen av helheten. Vi vågar inte möta det okända och påtalar, för oss själva, ivrigt, naivt och imbecillt att olikheterna mellan funktionsnedsatta och icke-funktionsnedsatta omöjliggör en samvaro. Men var drar vi gränsen, vilka grupper bjuder vi in och vilka stänger vi ute?
All integration handlar om samma sak. Vi måste få och visa förtroende för varandra, vi måste mötas i det mänskliga som människor. Vi måste våga.
Björn Augustson
Assistanskoordinator, Passal
