Förvanskning öppnar för framtida rivning
BETLEHEMSKYRKAN REPLIK
Svar till Ulf Eriksson (NWT 26/2)
Debattartikeln mot rivningen och ombyggnaden av Betlehemskyrkan har, inte alls oväntat, väckt starka reaktioner. Både från dem som tycker att jag lägger mig i sådant som jag inget har med att göra, och från dem som delar min åsikt och tycker att kyrkobyggnaden borde värnas.
I grunden handlar mitt eget personliga engagemang i frågan inte bara om hanteringen av Betlehemskyrkan, utan om hur vi i stort ska tolka den svenska lagstiftningen kring skydd av kulturmiljöer. Allt för ofta har man här i Karlstad, som jag ser det, varit villig att kompromissa och kohandla med stadens kulturmiljöer. Allt för ofta har man, i mina ögon, struntat i att följa intentionerna i svensk lagstiftning och skydda det kulturhistoriska byggnadsarvet.
Karlstad är i dag därför en av de svenska städer som förlorat allra mest av sin kulturhistoriska bebyggelse. Det tycker jag är sorgligt. Och därför engagerar jag mig i att försöka vända den utvecklingen. Jag tycker att Karlstad förtjänar bättre. Och att vi måste vara rädda om det som nu finns kvar. Den uppfattningen upplever jag att många delar med mig.
Betlehemskyrkan i Karlstad är, trots att den är både stor och ligger centralt, okänd för många. Kanske är det en konsekvens av att det är en frikyrka som i första hand frekventeras av sina medlemmar, i dag cirka 350 stycken. Detta till trots är den ett storslaget byggnadsverk som går utanpå det mesta vi har här i Karlstad. Detta är nog alla som, liksom jag, är intresserade av arkitektur överens om.
Missionskyrkor som Betlehemskyrkan har, oavsett storlek, ändå oftast en likartad strukturell uppbyggnad. Kyrkobyggnaden består av intimt sammanlänkade två delar. Dels en andlig del, själva kyrksalen, dels en s k profan del, med nödvändiga funktionslokaler som samlingslokaler, kök, toaletter och inte sällan en bostad för pastorn eller kyrkvaktmästaren. Betlehemskyrkan i Karlstad är inget undantag. Den andliga delen, med dem storslagna kyrksalen, väl värd ett besök, ligger i vinkel mot Östra torggatan, medan den profana ligger i vinkel inne på gården, som ett gårdshus.
Redan 1984 föreslogs i samband med kommunens stora kulturmiljöinventering att den borde byggnadsminnesmärkas, d v s få lagens starkaste skydd mot förvanskning. En uppfattning som Värmlands Museum även gav uttryck för i en antikvarisk besiktning man genomförde förra året. Helst, ansåg man, skulle byggnaden byggnadsminnesmärkas, och om så inte skedde i alla fall skyddas mot förvanskning.
Trots denna värdering förefaller det nu, märkligt nog, som om församlingens planer på omfattande ingrepp i, och förvanskning av, fastigheten kommer att få bifall av såväl stadsbyggnadsnämnden som av museet. Församlingen vill riva större delen av den profana halvan, d v s gårdsdelen, och kraftigt bygga om den andliga delen, kyrksalen, genom att dela av den på höjden, skapa en ny profan del i den nyskapade bottenvåningen och en ny andlig del av det övre rummet.
Genomförs förändringen kommer det kraftigt att förvanska den ursprungliga byggnaden och sannolikt beröva den alla framtida möjligheter att framledes få en skyddsmärkning. Dörren lämnas därmed öppen på vid gavel för fortsatta ombyggnader eller rivning. Så är nämligen lagen skriven. Det som en gång är förvanskat står fritt att förvanska vidare.
Därför vädjar jag än en gång till eftertanke. Till missionsförsamlingen, till byggentreprenören Peabs ledning och till de politiker och tjänstemän som nu har ett ansvarsfullt beslut att fatta. Jag hoppas att ni alla hörsammar den vädjan och värnar byggnaden som helhet.
Peter Sörensen
Länsombud i Svenska Byggnadsvårdsföreningen
