Olyckligt med licensjakt på varg
ROVDJURSPOLITIK REPLIK
Foto: Länsstyrelsen Stockholm/Scanpix [Förstora]
Svar till Erik A Eriksson med flera (NWT 15/10) samt Ann-Kristine Johansson och Helen Pettersson (NWT 21/10)
Rovdjurspropositionen är en besvikelse och ytterligare ett exempel på hur regeringen låter mångfalden i vår natur få stryka på foten. Istället för att på allvar göra något åt den omfattande tjuvjakt som drabbar våra rovdjur, så inför regeringen licensjakt på en av de ovanligaste arterna i vårt land – vargen. Att öka vargarnas dödlighet gör att vargstammens redan akuta genetiska situation försämras snabbare. Det är absolut inte lämpligt innan åtgärder mot inaveln har genomförts och hunnit få effekt i vargstammen.
Argumentet för att införa licensjakten är ytterst svagt – i propositionen förklarar regeringen att det har ”framförts att licensjakt efter varg skulle kunna leda till en större acceptans för arten och den nationella rovdjursförvaltningen”. Det påståendet har framförts många gånger av debattörer som vill ha så få vargar som möjligt, men påståendet blir inte mer välgrundat för att det har framförts ofta. Eftersom samma debattörer också underblåser rädsla och fördomar om vargen, och därmed verkar för att minska acceptansen, så har de ingen trovärdighet när de talar om vad som skulle öka denna. Dessutom visar undersökningar att det redan finns en bred acceptans för rovdjuren och för rovdjurspolitiken.
Vad som däremot är viktigt för att bibehålla acceptansen är möjligheten till skyddsjakt på vargindivider som orsakar större problem än andra. Utrymmet för sådan skyddsjakt blir mindre om licensjakt införs. Det är ett ytterligare ett skäl till att inte införa licensjakt.
Miljöpartiet hävdar inte alls att samexistensen mellan rovdjur och människor är okomplicerad, som Erik A Eriksson med flera påstod, men vi menar att samexistensen underlättas bättre om man åtgärdar de faktiska problemen genom skyddsjakt m m än genom att införa licensjakt.
På 1930-talet var det många som hyllade idén om att intresseorganisationer skulle växa samman med staten. I dag håller väl de flesta med om att det är en förlegad idé, och att demokratin fungerar bättre om rollerna renodlas så att folkets makt utövas genom de folkvalda politikerna, medan intresseorganisationerna ska vara oberoende granskare och opinionsbildare. Därför är det både förvånande och olyckligt att regeringen nu tar korporatismen till heders igen, genom att låta delegationer bestående av olika organisationsrepresentanter fatta statliga beslut om hur rovdjursstammarna ska skötas.
Socialdemokraterna har tidigare stått för en positiv rovdjurspolitik, som har bidragit till att rovdjursstammarna kunnat återhämta sig. Det gör mig därför ytterst besviken över att S nu istället ställer sig bakom det sämsta i regeringens rovdjurspolitik, och kritiserar bara regeringens planer på inplantering av vargar med nya gener.
Miljöpartiet anser också att regeringen har för bråttom med att ta till inplantering för att motverka inaveln – vi anser att andra åtgärder borde prövas först, och att införsel av vargar endast bör vara en sista utväg om inte vargstammens genetik kan förbättras genom ökad naturlig invandring – men vi kan ändå förstå att den omfattande vargjakt som regeringen inför nu också ökar behovet av att tillföra nya vargar. Genom att acceptera licensjakten men kritisera införseln av nya vargar verkar det som att S nu vill utmärka sig som det mest rovdjursnegativa partiet i svensk politik.
Socialdemokraterna gör också en märklig tankevurpa när de hävdar att man inte kan utvärdera etappmålet redan nu för vargstammen. Etappmålet, som riksdagen antog 2001, är att vargstammen i Sverige ska vara så stor att det föds minst 20 valpkullar om året i landet. Etappmålet är uppnått nu och det går mycket väl att börja utvärdera hur en vargstam av denna storlek påverkar fårnäringen, fäbodsdriften, jakten och andra verksamheter som påverkas av vargens närvaro i vår natur. Utvärderingen av etappmålet bör handla om detta, och den kan man börja med nu, den bör inte skjutas långt in i framtiden.
Marja Rönnholm
Språkrör för Miljöpartiet de gröna i Värmland













































































