Fas tre – det nutida slavkontraktet
LÅNGTIDSARBETSLÖSHET DEBATT
Efter 708 jobbansökningar har jag som långtidsarbetslös inte lyckats med bedriften att få ett arbete. I dagsläget har jag och många med mig passerat 450 dagar i Jobb- och utvecklingsgarantin och per automatik blivit inslussad i fas tre.
Den långtidsarbetslöse som är i fas tre drar den ultimata nitlotten och blir betraktad som kriminell, med påföljden att utföra samhällsnyttig tjänst. Denna samhällstjänst förläggs till en arbetsplats med bibehållet aktivitetsstöd, som i mitt fall motsvarar en heltidslön på brutto cirka 14 000 kronor i månaden på heltid. Till saken hör att jag är en ensamstående tvåbarnsmor och akademiker med dryga studieskulder och återbetalningskrav på 1 500 kronor i månaden.
Ledande politiker förespråkar att det ska löna sig att arbeta. Gör det? Ja, det lönar sig att arbeta för den formellt anställde arbetstagaren men inte för den långtidsarbetslöse som är hänvisad till samhällstjänst. Den långtidsarbetslöse tvingas att skriva på ett slavkontrakt och acceptera löner som inte ens kommer i närheten av arbetstagarnas lägstalöner. Den långtidsarbetslöse hamnar mellan stolarna och är rättslös, eftersom gällande arbetslagstiftning och kollektivavtal endast gäller för arbetsmarknadens parter som är arbetstagare och arbetsgivare. Den långtidsarbetslöse, som i fas tre är rättslös, kan inte kräva att få en lägstalön och heller inte inarbetad semester och semesterlön. Den ultimata förnedringen är när slavkontraktet godkänns och skrivs under av den arbetslöses tillhörande fackförbund.
När man som långtidsarbetslös är i den tredje fasen är det tydligen inte hellre längre första prioritet att söka riktiga arbeten på den reguljära arbetsmarknaden, eftersom man utför en gratis heltidssysselsättning. Värdet av att få en färsk referens samt eventuella meriter av att ha utfört en samhällstjänst kan ifrågasättas. Det kan också ifrågasättas om den långtidsarbetslöse någonsin får chansen att komma ut på den reguljära arbetsmarknaden som arbetstagare. Arbetsgivaren är som sagt inte dum och heller inte sen med att utnyttja systemet av välutbildad arbetskraft som finns gratis att tillgå.
Arbetsgivaren är den som drar vinstlotten och som fritt kan utnyttja en eller flera långtidsarbetslösa. Den långtidsarbetslösa arbetskraften är inte bara gratis, utan arbetsgivaren får dessutom betalt för att ta emot en fas trea. Arbetsgivaren får 225 kronor dagen för en heltidsarbetade fas trea, vilket inbringar en belöning på cirka 5 000 kronor i månaden. Arbetsförmedlingens motivering till varför arbetsgivaren får den månatliga ersättningen, är att arbetsgivaren belastas med omkostnader. Hur kan en arbetsgivares omkostnader bli så betungande att det krävs en ersättning, när arbetsgivaren får en arbetskraft som är gratis?
Jag anser att dessa 5 000 kronor i månaden skulle inte gå till arbetsgivaren utan till den långtidsarbetslöse som utför ett arbete, vilket därmed skulle resultera i en skälig lägstalön. Har politikerna över huvud taget tänkt över vad detta sänder ut för signaler. Som arbetslös kan man uppleva att man är en belastning och inte en tillgång på arbetsmarknaden och belöningssystemet som riktas till arbetsgivaren, förbättrar som sagt inte den arbetslöses självförtroende.
Den nuvarande arbetsmarknadspolitiken sänder ut felaktiga signaler till samhället, när den arbetslöse straffas och därmed får bära skulden för arbetsgivarens ovilja till att anställa långtidsarbetslösa. Jag hävdar att en bidragande orsak till långtidsarbetslösheten är medvetna och omedvetna fördomar och förutfattade meningar hos arbetsgivarna mot gruppen långtidsarbetslösa. Långtidsarbetslösa som grupp har blivit stigmatiserade av arbetsgivarna och politikerna förstärker detta stigma och syndabocksförfarande, vilket jag vill påstå grundar sig på en stor okunskap.
Arbetsförmedlingen informerar om att fas tre är frivillig men det finns ett stort men. Väljer man som arbetslös att inte delta i fas tre och därtill tillhörande samhällstjänst, så blir man utan ekonomisk ersättning. Vari ligger då frivilligheten för den långtidsarbetslöse som i många fall också har försörjningsplikt som förälder. Långtidsarbetslösa är viktiga siffror i arbetslöshetsstatistiken och däri ligger individens värde. Den långtidsarbetslöse är också en människa av kött och blod, som lever i ett rättslöst samhälle och som för statistikryttaren tycks sakna människovärde.
Finns det någon advokat med civilkurage i vårt avlånga land som är villig att företräda gruppen arbetslösa, som systematiskt blir utsatt för kränkande särbehandling på den svenska arbetsmarknaden och i det svenska samhället.
Anette Höiland
